Jul, jul, strålande jul!

Julen nalkas och vi har det varmt och mysigt på Liabovägen. Vi fortsätter med vår tradition, sedan lång tid, med att inte skicka några julkort. Även i år har valet varit svårt, då det svårt att välja vilken organisation som ska få vårt bidrag i år då det är många som behöver hjälp. Vi har dock beslutat att det blir Stadsmissionen i Göteborg som stod på tur. 

Det känns bra i magen och hjärtat, även om vårt bidrag inte kan skapa underverk. Men även det lilla bidraget gör nytta, så även vårt. 

Så till er alla så önskar vi en riktig skön jul och nyår. Vi ser fram emot ett nytt år, ett ljusare år än 2015. //Jeppssons ❤️🎄🎅🏾

Lugn i juletider

Betygen är satta och kontrollerade. Helgen har börjat och slutat med arbete. Så nöjd över att jag är diciplinerad med att markera  kunskapsmatriserna i Unikum, efter alla temaområden. Alla inlämningarna är lästa, skrivit formativa omdömen och betygen inlagda. 

Mellan arbetena har helgen vigts åt mysigt umgänge. Vi har i helgerna två haft kusinmys. Vi har gjort stan och Kungsbacka. Båda helgerna sätter spår. Ryggen är mer än nöjd med allt vandrande. Tur att kryckor och smärtlindring finns. 

Det är så skönt att känna att allt är lugnt. Ingen julstress här inte. Julklappar är inhandlade och nöstan alla inslagna. I år har vi verkligen gjort det som vi har sagt i alla år, dragit ner på klapparna. Känns bra att vi köper det som vi tror att barnen vill ha, och sedan är det bra. 

Tror at vi i veckan får baka pepparnötter och lussebullar. Ja något sent, men gott. Tror även att vi hoppar över godiset, då jag ska sluta äta sötsaker - efter jul, tror jag...  Tro ska man göra i kyrkan, har jag hört. Vi får se vad det blir. 

Principer är till för att hållas, eller inte. Granen ska in på lilljulafton, inte en dag tidigare. I år ska vi dock busa till det. Granen ska inhandlas och tas in i veckan. Regler är till för att brytas. 

Ha en skön vecka, och låt bli att stressa. Det blir jul ändå!

                                         

Snart är det jul igen...

...och betygen ska sättas. När julen nalkas så har alla mest att göra. Borde det inte vara tvärtom? Borde vi inte varva ner i maklig takt, för att möta julen med ett lugn? Med julen kommer stormen. Mycket att göra och dessutom har den riktiga stormen smutsat ner de nyputsade fönstrena. Ja, men vad gör det om hundra år?

Kommande helg ska delas med goda vänner i dagarna tre. Många härliga skratt väntas och en hel del julmarknader. Nu kommer vi inte ha vädret med oss, så det blir vattentäta kläder. En del glögg och bubbel kommer garanteras att inmundigas. En helg utan arbete!

Just nu skulle dygnet ha några fler timmar än 24. Lika delar arbete, sömn och fritid vore gott. Nu gäller det att få in allt rättningsarbete, betygssättning, julklappsshopping, träning med julpyssel. Lite lagom med mat, godis, hyacinter och granköp. Årets höjdpunkt! Vi ska komma överens om en gran, en snygg en. Nu ska det erkännas att det är betydligt lättare när vi bara är två. När fem viljor skulle enas, då kunde det ta tid. 

Tror jag ska börja planera matinköpen och julmatsrecepten. Längtar lite efter pepparnötterna och julskinkan med stark hemgjord senap. En nybakt skinka på ett gott vörtbröd och en klick senap. Vad kan smaka bättre? Ett glas julmust, smakar smaskens även för en som aldrig dricker läsk. Tror att jag får grotta ner mig i nya Allt om mat. Så godnatt och sov så gott!

Upp som en sol och...

...ner som en pannkaka. Har haft en fantastisk dag med mina åttor. Efter en bra lektion så drog vi in till Göteborg, Angered, för teater. En föreställning om livet, här och nu, döden, invandring mm mm. Det var mycket akrobati och den var verkligen bra. Egentligen skulle vi se på denna för två veckor sedan, men när vi kom upp så var föreställning inställd. Datakrasch! Det var bara att ta sig tillbaka till Fjärås, med kollektivfabriken. Idag hyrde vi egen buss. 

På vägen hem får jag ett sms från Jeppe. Mitt paket från Nevro var så när som ett skärp, tomt. Laddaren till min nervstränsgstimulator har gått sönder och jag skulle få en ny. Denna postades och anlände vår brevlåda tom. Den har verkligen ingen användning för och den kostar tiotusen. TIOTUSEN! 10 000 kronor! Nu är det ju inget som jag behöver stå för, men det är ju så onödig. Så himla surt! 

Jag tror ju inte att den kommer imorgon, vilket innebär att jag kommer får klara mig utan att vara laddad förräns på måndag. Så himla tröttsamt. Jag blir så trött och ledsen!

Höst, höst och höst

Hösten kom med stormsteg. Mörkret riktigt kramar om oss, både morgon och kväll. Jag gillar hösten. Träden brinner och när löven faller så ligger de som en vacker, mjuk bädd. Om vi fått avstå från den enorma blåst, så hade jag varit tacksam. De nyputsade fönstrena är allt annat en nyputsade nu. Det seer ut som om någon har sprutat saltvatten inklusive grus. Ja, ja! Det är tur att vi har Kärschers fönstertvättskrapa, eller vad den heter. Den ska snart få arbeta igen, ska bara invänta bättre väder. 

Med rusket lider hösttermin mot sitt slut. Helt galet! Om en månad ska betygen sättas. Som vanligt så går terminen med stormsteg. Vårt samarbete med Common ground innebär just nu att vi pärlar armband. Överskottet går till gatubarn i Marocko. Det är fantastiskt att få arbeta med världsmedborgare med stora hjärtan. Treottonåringar med jättestora hjärtan. Det är kärlek!

Rensar mitt barndomshem

I dagarna två har vi slitit i pappas hus. Det har rensat och slängts. Många saker har vi hittat. Saker som helt plötsligt väcker minnen till liv. Minnen från vår barndom. En hel del frågetecken har dykt upp. Hur kom det sig att mamma och pappa, fast mest mamma, sparade på så mycket. Jag tror inte att man kan ha så många stearinljus hemma. Vad är det för fel på att använda dem? Ja ett par tre vänder till Klovsten och en överfull gillestuga, men nu är alla skåp och garderober tömda. 

Just nu är jag så trött i kroppen. Den skriker och huvudet känns väldigt tomt. En sak är säkert. Nu ska vi rensa på vår vind. Vi ska inte lämna över en massa prylar till barnen, som ingen vill ha. Där ska rensas. 

Ytterligare en sak är säkert. Jag är så tacksam för mina barn och deras respektive. Så de har slitit dessa dagar. De är, alla, dessutom grymma på att organisera och det kan sägas att det behövde Lotta och jag. 

Imorgon ska jag sova ut! Jag ska sova sju kvartar i timmen. Natti!

Why?

Ställer mig tusentals frågor hela tiden. Why ekar i huvudet. Why? Why? Why? Melissa Horns melankoliska låtar strömmar ur högtalaren och jag jag vaggas in med mina frågetecken. 

Hur kommer det sig att det är ok att vräka ur sig saker och ting hur som helst? Är det ok att bara köra sitt race utan att se sig runt? Hårda ord, kanske utan eftertanke, från vuxna munnar. Hur svårt kan det vara att vara hövlig? Vilket samhälle vill vi bygga? Vilka förebilder vill vi vara för de yngre generationerna? Jag skulle kunna fortsätta mina frågor i det oändliga. 

Tankarna snurrat kring hur blir det när jag blir gammal, ja riktigt gammal, när dagens ungdomar ska ta hand om oss äldre. Många, ja verkligen jättemånga, är ödmjuka och har hjärtan av guld. Tyvärr så har vi också en generation där flertalet som också fostras in i ett förhållningssätt som bara kretsar kring dem själva och de gör vad de vill. Krav får inte ställas, utan deras lust styr. Vill de inte så vill de inte. Hur ska vi kunna få ett fungerande samhälle när det enda som gäller är jag. JAG! JAG! JAG!

Frågor kretsar vidare i mitt huvud. Hur kan fyra person, som har fått samma förutsättningar i livet, vara så olika. Fyra person som fått så mycket hjälp genom livet. Ser foto efter foto läggas upp på mitt barndomshem. Undrar om Drutten står kvar i gillestugan? Var finns stekgaffeln från femtiotalet? Den gamla tomten med skärven i handen. Vart tar han vägen? Var är tavlan som jag broderade och gav mamma en jul? Vems vägg ska den pryda? Vart tar mormors broderade dukar vägen? Ett genuint hantverk. Vems bord ska de pryda? Tänker tankar som jag inte borde, men kan inte slå dem ifrån mig. Tårarna stiger i ögonen och rinner ner på kinden. Det gör ont. Det gör jätteont. 

Hur kommer det sig att ödmjukhet kan vara en bristvara, men egoism tar allt större plats? Tänker tillbaka på alla fredagar som jag har varit med mamma på stan. Fredagarna var först lördagar. Varje lördag var vi på stan. Mat handlades i Saluhallen. En butiksrunda och det viktigaste av allt fikastunden. Fikastunden i timmar. Alla dessa pratstunder, som tog slut för snart 18 år sedan. När jag blev äldre tog jag bussen in efter fredagens sista lektion eller arbetet. George du Wahls smörgåsar och tårtor var bäst. När vår familj växte med barnen, blev det snabbt en vana vid fredagsfikan med mormor på stan. Oftast träffades vi i Saluhallen. En wienerkorv i handen var godis. Ett kort stopp hos faster Elsa på Milda Mathilda. Varje fredag slutade hemma hos oss, med kvällsfika. Hugo Ericsons tjocka hönekaka och ost. Fredagsmysets Rolls-Royce. 

Minnen som aldrig kommer att blekna. Minnen som stärks med pappas absolut stans bästa vörtbröd. De godaste äpplegifflarna som levererades. Alla chokladkakor som pappa alltid hade med sig när han kom hem för att äta hos oss eller fira en födelsedag. Det gjorde inget att barnen var vuxna. Det värmer i hjärtat att veta att det var med oss han ville fira sin sista jul. Anade han att det var så? 

Återigen fylls hela jag med frågor. Hur kan man göra så här? Mot mig? Mot mina barn? Mot min syster? Mot mina syskonbarn? Hur kan vi ha blivit så olika? Är det girighet? Är det mycket vill ha mer? För mig finns det inga pengar i världen som kan ersätta mina minnen. Inga pengar i världen!

Längtar

Tänk att en 30-årig dröm har gått i uppfyllelse. Helt otroligt! Nu är vi sommarhusägare. Ett eget sommarhus i Haverdal. En av det finaste ställena i Sverige. Allt har sin tjusning och även om jag egentligen är en fan av klippor, så är det just Haverdals enorma sandstrand  som är så otroligt fin oavsett årstid. 

Igår var vi nere en vända med nya sommarmöbler och en cykel. Ett riktigt Ikeafynd. Samtidigt passade vi på att mäta och skriva upp  vad vi behöver komplettera med. En lång lista upprättades. 

Efter en mysig fika med Ina blev det en långpromenad med Ebba. Havet var nästan helt stilla. Sensommarvärme och höstdofter turades om. Det går inte att beskriva, måste upplevas. Å vad jag längtar till våren. Jag hoppas innerligt att påsken blir mild så vi kan åka ner och öppna. Det är nästan som om jag skulle vilja hoppa över vintern, men det går ju inte. Jag älskar ju vinter och snön med. 

JA vs NEJ

Ja! Ja! Ja! Ja, eller hur? Hur lätt är det inte att säga ja? Überlätt! Nästan lite för lätt. 

I våras så dök det upp att gu skulle hålla i lokallärarutbildnings-kurs i Kungsbacka. Jag som har varit lite konfunderad över varför vi aldrig får erbjudande att ta emot lärarstudenter, såg en chans att om det mot förmodan skulle hänga på detta att jag inte har handledarutbildning. Anmälan skickades in.

I somras dök ett mail upp i min inbox. Vill du vara med i ett forskningsprojekt med Chalmers? Japp, och där gick ett svarsmail iväg. Klart jag vill!

Ytterligare ett mail kom från Victoria i Spanien. Vill jag samarbeta med henne och Common ground med mina sjuor? Jo men klart vill jag att mina elever ska få möjlighet till att producera texter som översätts till barn i Marocko.  

Hur kommer det sig att det alltid är samma människor som dyker upp på alla olika grupper? Made by Kungsbacka! Barn- och ungdomsombud? RBS-skola med Unicef? Ibland önskar jag att jag lärt mig att säga tack, men nej tack! Fast hur kul hade det varit då? Det är väl bara så det är. Det är så mycket lättare och roligare att säga ja.

Så nu kör vi, igen...

Tänk vad ett mail kan ställa till det!

Tänk vad ett mail kan ställa till det. I somras kom ett mail från en fd kollega, där hon efterfrågade ett samarbete med Victoria i Spanien. Victoria arbetar med bland annat Common ground. Ett arbete som innebär att hjälpa andra, att vara världsmedborgare. Hon har ett nära samarbete med Marocko, där hon bland annat hjälper kvinnor att bli självförsörjande och stöttar elever. Vid ett besök i en bergsby blev hennes, då åtta år gamla, son fundersam över belysningen i en skola. Det resulterade i en loppis på den gamla skolan hemma i Onsala och pengar skänktes och Victoria och hennes familj köpte glödlampor och såg till så att en elektriker kom och installerad elen. En av eleverna hade inga skor. Det slutade med att dottern gav bort sina gummistövlar.

Denna historien fick klass 7A höra idag, via Skype. Tankar väcktes och nu vill klassen hjälpa till. De vill vara världsmedborgare. Vi kommer att börja vårt samarbete med att skriva texter. Texter gjorda av elever till elever. Texter inom många olika områden, som ska översättas till engelska, franska och arabiska. Elever lär elever. 

Tankar om en loppis poppade upp. Sälja saker och kanske köpa skolmaterial till de marockanska barnen. Skänka sina urvuxna skor och vinterkläder kan få ett nytt liv i Marocko. 

Följ gärna vårt arbete på bloggen, www.smebloggarna24-7a.se. Victoria bloggar på http://www.vilostrada.com/commonground/about-commonground/ 

Tankarna är många och jag är så tacksam för att just jag får arbeta med dessa sköna ungdomar i 7A. TACK!

Lazy Sunday - NOT!

En söndag i icke arbetets-tecken. Det får räcka med att lördagen veks åt arbete. Dock så har inte det varit en lat söndag här inte. 

Morgonen började med ett pass på gymmet. Inte för att det tar så väldans lång tid att köra mitt rehab-program, men ska det göras så ska det göras ordentligt på Friskis. Det bästa är att få inta bastun en stund. Inte säskilt länge, men så skönt. En egen stund i tystnad.

En söndagsfundering - hur länge rehabar man? Har nu kört på i nio år. Nio år! Nio år utan avbrott. Galet, sa Bill! Skulle vara skönt att kunna se en ände i det hela, men jag lär få fortsätta. Tur att jag har uthålliga sjukgymnaster. Tänk på det ni som gnäller över vården. Det finns stjärnor som lyser klarare än klarast, och dem har jag fått. 

Efter gym blev det vika tvätt, plocka i ordning bland kajakprylarna och dammsugning. Med andra ord hade jag det lite långtråkigt. Framför allt så var uppgift nummer tre inget bra val. Inte min kind of cup of thé. Nåja, nu är i alla fall de inneboende husdjuren utslängda. Dammråttorna! 

Ska ta mig an " Jag heter inte Mirjam." En stark bok, som berör och är mer aktuell än någonsin, då vi har 60 miljoner flyktingar i världen varav hälften är barn. Värsta scenariot sedan andra världskriget. Det känns gott att göra skillnad och skänka pengar till Unicef. Gör det du med. Gör skillnad!

En omtumlande vecka lider mot sitt slut

Då nalkas det helg. Äntligen! Har avslutat arbetsveckan med ett rehab pass på Friskis & Svettis. Var i och för sig hos sjukgymnasten igår, men det blev bara lite träning. Fick, som jag brukar, behandling av nacken samt akupunktur. Tyvärr så kan hon inte sätta nålar på vänster sida av ryggraden, i länden. De gör så sabla ont så hon var tvungen att ta ut dem. Om det blir samma nästa gång så får hon finna ett nytt ställe. Dagens gympass förlängdes med fem minuters promenad på löpbanden. Hoppas nu inte att det blir bakslag. Vill så himla gärna kunna promenera igen. 

Helgens begivenhet, femtioårsfest i Skåne, har tyvärr fått avbokas. Fixar inte att åka så långt och sitta en hel kväll. Trist, men bara att acceptera. Veckans händelser har verkligen spätt på värken. Kan ju lugnt säga att denna veckan och förra har varit både omtumlande och frustrerande. Fast, det som inte dödar det härdar. Eller är det tvärtom? Fast desto mer det blåser, ju rakar ska man stå. Vi får väl se hur det blir med det.  

Just nu är det bara skönt att få ligga raklång i soffan och pusta. Pusta och ladda mig. Å vad det skulle vara skönt med ett långlivat batteri i nervsträngsstimulatorn. Ett som inte behövde laddas varje dag.  Har ju haft den i snart tre år. Tre bra år, då den tar en del av nervsmärtan. 

Nu ska jag grotta ner mig i menyn från Pasta +. Se vad magen kommer att erbjudas för några godsaker. 

Ha en skön hösthelg!

Hur svårt kan det vara?

Uppenbarligen kan saker och ting vara svårt. Svårt som bara tusan. Tror snart att jag blir galen över ALLA mina olika kalendrar på Google. Så svårt att till och med den analoga kalendern ploppar upp som tankebubblor.  Inte kan det bli så illa så att jag kastar in handduken och går till Ordning och reda och köper mig en helt vanlig kalender. 

Nu är det ju så att jag förstår att det enbart hänger på handhavandefel. Ett så kallat SBT, skit bakom tangentbordet, men vad hjälper det när inte ens arbetets datasnille kan hjälpa mig. Men som sig bör, så är problem till för att lösas. Lösas utan en analog variant, men ytterligare en Googlekalender. Nu ska jag bara lära mig att ALLTID använda kalendern arb -15 , och inte de andra sju som jag har skapat och inte kan radera. Ja, hur svårt kan det vara? Jo, jättesvårt!

När gick det snett?

När hände det? När allt gick snett? När människor bara börja tänka på sig själva? Mottot sköt dig själv och skit i andra har vuxit sig större och större. 

Inatt somnade jag för att ganska snart vakna till raketljud. Trevligt! Våra nya grannar verkar fira sitt nybyggda hus. Just där kunde vi ha stannat och bara fått njuta av just det. Trodde jag! Tydligen var det så att det var då dansen började, eller i alla fall att spela på högsta volym fram till halv fem. Kul att folk har fest. Ännu mera kul hade ju varit om de hade ropat över planket att vi ska ha fest ikväll, för uppenbarligen var det ingen fest de hade kvällen innan - det var bara förfesten.

Jag gillar sociala medier. Tycker det är kul att vara med i olika sammanhang, både privata och arbetsrelaterade. Men varför måste alla ta saker som om det vore kritik? Ställs en fråga så är det kanske just bara det som personen vill veta och inget annat. Inget annat som läses mellan obefintliga rader. Jag blir så trött! 

Det finns en uppsjö av olika intressegrupper för bland annat ryggproblematik. Jag har valt att vara med i tre olika, och valt att lämna några. Varför är det så många som skyller på sjukvården, vänner, släkt mfl? Det är läkare som är dumma i huvudet, inkompetenta, gör fel mm. Väldigt många har svårt att se att de är inga tusenkonstnärer. Läkare och övriga sjukvårdspersonal kan inte trolla. Det är så lätt att skylla på den där någon annan. 

I förregår skrev en kille på Facebook att hans familj var i akut ekonomisk nöd. De fick ingen hjälp av soss, kyrkan mfl. Jag tittade på han och hans sambos FB-profil och det verkade vara en helt "vanlig" familj. Jeppe och jag pratade om det, och alla kan ju komma i nöd. Nu så Swishade vi inte över pengar, just för att man inte vet men jag skulle så gärna vilja. Jag skulle så gärna vilja lita på att detta stämde, vilket det inte gjorde. Allt var fejk! Hur kan man spela på folks välvilja? Jag vill kunna lita på folk!

Är det vår tidsanda som skapar detta? Det individuella valet? I så fall skulle jag vilja vrida på hjulet och snurra i en annan riktning. Arbeta med visa hänsyn, se inte allt som kritik och vidga dina vyer. 

Landet Lagom

Bor vi i landet Lagom? Jag blir så konfunderad. Antingen är det för kallt eller så är det för varmt. Just nu har vi över trettio grader på altanen och då hänger termometern i skuggan. Fast visst är det skönt att sommaren äntligen har kommit. Hoppas nu att det blir två fina veckor för alla sommarlovslediga barn. 

Min semester är på väg att lida mot sitt slut. Nu är jag ju så lyckligt lottad så att jag har åtta veckors ledigt, men är mer än väl värd dessa då arbetsveckorna består av långt mycket mer än 40 timmar och fem dagar. Lite är självförvållat, så jag klagar inte utan jag bara älskar mitt arbete. Så på måndag drar vi igång igen och eleverna veckan där på. Nu har ju mina små sexor blivit stora sjuor. Det ska bli spännande att få träffa dem igen. De har säkert blivit en halv meter längre och en del mognare. 

Nu kan man ju fundera över varför jag hänger i soffan inomhus, istället för att ligga ute i den gassande solen. Min kropp är inte gjord för trettiograders värme. Var på återbesök på hud igår och min panna var len som sammet. Några små förändring fanns dock på näsan och tinningen, som numera är frusna. Nöjd läkare och nöjd patient. Jag tog med mig att fortsätta att smörja ansiktet med 50+ och att skydda bröstet. Så därav soffhäng inne. Mäktar inte att sitta ute i solen, utan avvaktar tills det blir något svalare.

Trots att sommaren har mer att ge, så tänker jag framåt, på januari 2016 och nästa sommar. Vi är så otroligt glada och tacksamma över att få ta över svärföräldrarnas sommarhus i Haverdal. Haverdal - paradiset på jorden. I alla fall ett av dem. Siv och Pålle känner sig klara med Anckerbyn och har beslutat att lämna över till oss. De har bott där sedan 1963, varje sommar. Dessutom har vi och våra barn fått vara en del av detta. Det ska bli så otroligt kul att äntligen få äga något eget, även om vi har fått möjligheten att hyra på ett kalasbra ställe i åtta år, hos en underbar familj. 

Så nu har det mätts uppåt och nedåt, bredd och djup. Självklart ska den gamla unika charmen som just Anckerbyn står för finnas kvar, men med vår touch och utifrån våra behov. Sakta men säkert kommer vi att skapa vårt drömparadis. 

Jag tror att jag ska ta med mig en kanna vatten och sätta mig ute i skuggan och drömma mig bort. Suga ut det gottigaste av karamellen sommar. 🔆

Sommar och so...

Och just där skulle jag vilja skrivar sommar och sol, men just det saknar vi. Troligen kommer sommaren 2015 bli den sämsta på länge. Tre dagar på beachen, så här långt, och två veckors semester kvar innan det är terminsstart igen. Det går galet fort.

Avsaknanden av sommaren innebär att det blir en dyrare semester. Dagen har bjudit på mycket shopping och en del kultur. En sväng om Tylöhus och deras fotoutställning med bland annat Lennart Nilssons foto på olika människor. En sak är säkert, selfie är inget nytt.

Utställningen bjöd på många guldkorn.

I fredags var det dags för sommarens första paddling. En underbar tur från Grötvik till Tylön, som bjöds på härlig paddling och på god paj som Annika hade bakat, och sedan tillbaka. Lite gammal sjö och mycket sol. Så underbart!

Idag har vi fått hålla i hatten. Vinden har varit mer än frisk och oj vad jag skulle vilja surfa på de grymma vågorna. Får bli en annan gång.

Semester är, oavsett väder, så härligt. Snart så gäller det att ladda upp krafterna och dyka in i höstterminen 2015 med storm. Ett läsår som kommer innebära mycket spännande saker. 

Sött vs surt

Tänk om allt i livet vore sött, så lätt allt hade varit. Har kommit hem efter en fantastisk semester, då vi varit i Tyskland, Österrike och Italien. Vi har fått uppleva idylliska tyska städer som Würsburg och Nördlinger. Vandrat i Sefaus, Oberlech och Pettneu. Besökt Innsbruck och Salzburg. Ätit en äkta Sachertårta och druckit goda viner och öl. Vi har bott och umgåtts med vänner i Monza. Vandrat runt i Como, Bergamo, Monza, och bland byarna Cinque terra. Svalkat fötterna i Gardasjön. Njutit av Como- och Iseosjön med deras fantastiska utsikt. Hitlers Örnnäste, med fantastisk utsikt, har bevittnas. Vi har firat midsommarafton, försenat, med svenskitalienare, schweizare och svenskar på bästa  sätt. 

Jag känner mig så rik. Så fantastisk rik på underbara upplevelser och fantastiskta möten, mellan kända och okända ansikten. Att få ligga i soffan hemma hos Tinna och Franco och prata om allt och inget. Att få sitt ute och dricka en cappoccino på en piazza, eller för all del ett glas mousserande. Tänk vad detta sätter positiva spår i en mänsklig hjärna. Jag njuter! Vi har sådana fantastisk tur att få leva här och nu. Här och nu med våra nära och kära. 

Mitt i all denna fantastiska sötma strös ett lager med illasmakande beska. Surt sa räven, och då fick han ju inte se vad som sker i Sverige 2015! Han slapp se att gamla och sjuka, mycket sjuka, skickas hem med svåra smärtor och är sängliggandes. De får besök av hemvården, men har ingen rätt till äldreboende/vård. Det förväntas att de ska klara sig hemma när de är över nittio och sjuka. Jag blir så ledsen! 

Tankarna tar sig till pappa. Jeppe säger, av all välmening, att pappa "valde" det bästa. Han "valde" att somna in. Ja, jag tror att han hade tappat livslusten och insåg att han skulle inte klara sig hemma i huset. Han insåg att korttidsboende och kanske ett älderboende inte var hans  cup of thé. Att inte få leva ett värdigt liv i slutet av sitt liv. Det gör ont! 

På ett älderboende i Stockholm har patienterna åsamkas skador som eventuellt kommer från råttor. Ja just det, RÅTTOR! Det är inte sant! 2015 i Sverige! Vad är det som sker? Måtte de har kommit i bukt med problemen. Alla är ju värda det bästa. 

Jag drömmer mig tillbaka till Italien. Tänker att jag har flera veckor kvar av semestern och känner mig lyckligt lottad. Veckor som jag ska bara insupa med sötma. Bara "braiga" saker. 

So long i sommaren!

Femtio nyanser av grönt

Hur vackert får det bli? Och hur grönt kan en äng vara? Grön-grönt is the new black. Det är så galet vackert i de österrikiska Alperna, trots regn. Idag har vi vandrat i Serfaus och imorgon blir det Lech. Det verkar som att solen visar sig imorgon, vilket skulle vara underbart.

Nu har vi kraschat i sängen och Jeppe sover. En liten försovning innan matchen. Själv kämpar jag för att hålla mig vaken. Tror dock att John Blund kommer snart.

Midsommarskärlek!

Kärlek på hög nivå

Vad är det absolut bästa i livet? Det måste vara när de som står en absolut närmast är lyckliga. Igår fick vi vara en del av vår älsta dotters bröllop, då Johanna och Martin gifte sig. Vigseln och efterföljande middag med dunderfest hölls på Skansens Lejon. Vigselförättare var Helene Odenjung. Tänk er festernas fest. Tänk att allt är super från början till slut. Tänk då Johanna och Martins bröllop. 

Vigselakten spetsades av att Johannas äldsta vän Lina och en kollega till Martin sjöng. Så många leende. Så mycket kärlek. Helene höll i en kärleksfull vigsel, med många tänkvärda ord. Störst av allt är kärleken!

Efter mycket god mat och dryck, mycket dansande, så tog vi oss hem i natten. En kväll och natt som gav så mycket regn. Lyckans regn.

Efter alldeles för lite sömn, var det dags att ta sig till stan med buss. Plocka samman allt på festplatsen för att sedan ta oss till Ernst Torulfsgatan och presentöppning. Fika med nybakad kladdkaka och ananaspaj kantades av resterna från bröllopstårtan. Vilka fina presenter! Så många fina ord på vägen! Vilka vänner! 

Vänner och familj av denna kalibern växer inte på träd. Att vårda vänskap är som att vårda kärlek. Var rädd om dem! 

Sommar och sol - sommarlov

Idag släppte vi iväg våra elever på sommarlov. Ett sommarlov som jag verkligen hoppas att alla barn ska få njuta av. Mina fina sexor är så helt otroligt mysiga. Dessutom så har vi så engagerade föräldrar och mor- och farföräldrar. När klassrummet fylls med förväntansfulla barn, fika och massor av vuxna, då njuter jag. Ett klassrum fyllt med sommarlängtan. Nu hoppas jag att alla får en fin sommar.

Någonstans i maggroppen gror det och mina tankar hamnar i Kinnekulle, hos familjen som letar efter sin försvunna dotter. Jag tänker även på familjen i Vaxholm, vars son har varit borta i tre veckor. Hur överlever man? Det värsta som kan hända är ju när något drabbar ens barn. Motte båda familjerna få positiva svar och det fort. Ovissheten är olidlig.

Nu har jag två arbetsdagar kvar, sedan blir det sommarlov i åtta veckor. Åtta veckor lång ledighet! Eller nja, det kan hända att jag påbörjar mitt arbete med att redigera lektionsplaneringar. Barnkonventionen, det är ett måste. Tänk om min dröm går i uppfyllelse, Kungsbacka kommun en barnkommun - igen. Kungsbackas skolor arbetar efter RBS-modellen. Barnen i fokus!

Nu ska jag rikta fokus på annat än mitt egna skrivande och djupdyka i En Mons Kallentofts-bok. 

Sommar, eller?

Juni och sommar. Eller hur är det nu? Visst tillhör juni sommarmånaderna. Vissa dagar har vi verkligen haft varma och sköna dagar, men flest dagar har varit ruskiga. Regn, regn och åter regn. Lägg där till få grader på termometern. Nu hoppas jag verkligen att sommartemperaturerna stiger så att vi får en härlig somrig skolavslutning. Det är vi värda. 

Jag har lyxat till det och kompar ut måndag och tisdag kommande vecka. Får börja i det småskaliga innan sommarlovet tar vid. Det ska bli så skönt. Vi har många punkter på listan och vi börjar med bröllop. På lördag gifter sig äldsta dottern. Det är känns så overkligt. Är vi så gamla nu så att våra barn gifter sig? Ja, uppenbarligen. Det ska bli så fantastiskt kul. Så vi längtar! Talet börjar ta form, och jag vet att Johanna och Martin är lite oroliga. Inte kan de lita på oss! 

Efter bröllop blir det Österrike och Italien. Läser på Google, suktar över restaurangmenyer och bara drömmer. Hoppas på lagom vandring, som är kryckvänliga, och kanske lite cykling nerför.  Monza och Cinque Terre, havsvägen, och Hitlers Örnnäste. Vi ska blanda friluftsliv med kultur samt umgås med Prien-Intini. Många drömmar ska gå i uppfyllelse, äntligen. 

Sommaren kommer gå fort. Innan vi vet ordet av det så är vi i Haverdal. Lata dagar på stranden med analog facebook. En uppdatering övet året som gått. Det var ju inte länge sedan vi låg där, mellan stenarna och tjitsnackade. 

Det där med vänner är så viktigt. Det är ju dessutom så fantastiskt att vi kan fortsätta samtalen där vi avslutade dem förra sommaren. Tänk så lyckligt lottade vi är. Det gäller att ta vara på det!

Vem bör få bli nämndeman?

Idag var jag inkallad som vittne i ett mål. Rättegångar har jag varit och lyssnat på för en massa år sedan, då jag läste rättskunskap och företagsjuridik. Jag gillar juridik. Det är ett spännande område som är så brett. 

Dagens gärning var en självklarhet. Det är verkligen en medborglig skyldighet. En skyldighet som vi måste värna om. Vi måste alltid stå på rättvisans sida. Trots detta så har jag åsikter om hur det borde gå till. Jag har en bestämd åsikt om att vittnesmål bör få ges skyddat och anonymt. Ett vittne ska kunna lämna rättssalen och känna sig trygg. 

Jag har även åsikter om hur nämndemännen bör utses. Idag har domstolarna svårt att få folk att ställa upp som just nämndemän. De representeras från olika politiska partier, och där kommer frågetecken nummer ett upp. Är det verkligen rimligt att vi har politiska representanter i våra domstolar? Min bestämda uppfattning är att det borde vara sakkunniga som bistår domaren. Idag var den ena nämndemannen en mycket äldre kvinna och det såg nästan ut som hon satt och sov. Hennes engagemang såg ut att vara måttligt till nästan inget. Nämndeman nummer två var en man som inte visade en enda min. Han var verkligen förstenad. Den tredje var en kvinna som verkligen var aktiv. Hon antecknade, tittade på de som talade och var med i matchen. 

Jag är nöjd med min gärning, nöjd med domen och imponerad över domarens sätt att avsluta eftermiddagen med mycket bra och tänkvärda ord till den åtalade. Ord och goda råd! Hoppas verkligen att vederbörande tar till sig dessa och att hen kommer på rätt sida lagens råmärke. Jag lider med hens föräldrar som just lever i ett litet helvete.  

Gubbarnas gubbar!

Fredagskvällen bjöd på hemkörda hamburgare, gjorda på Gårdens nötfärs, och jordgubbar med vaniljglass från SIA-glass. Det där med jordgubbar är ju det godaste av alla bär. Eller iallafall bland det godaste. Det är ju inget större fel på blåbär och hallon. 

Mätta har vi landat i soffan för att strax se på Micke och Veronica. Får bli detta då det inte blev Veronica Maggio på Liseberg, då ryggen valde att sätta den sidan till. Ja, ja, vad är en bal på slottet? Det blir att ta oss till stan imorgon istället. Göteborgsvarvet lockar, då son och svärson ska springa. 

En lördag utan arbete. Kanske även hela helgen blir arbetsfri. Känner mig oroväckande lugn över arbetsläget. Har bara två klassers inlämningar/prov kvar att bedöma. Har förberett betygen så långt det går och registrerat de svenska nationella. Vad är det jag har glömt? För inte kan det vara så att jag har, efter elva år, bättre organisationsförmåga. Hoppas att det håller hela vägen ut, för nu är det inte lång tid kvar. Galet, sa Bill! 

Ytterligare ett läsår att lägga bakom sig. Ett bra läsår, med mycket spännande saker gjorda. Dessutom går jag ett nytt spännande läsår tillmötes. Samarbete med Unicef på G, som jag kommer att starta upp redan i sommar. Lektionsmaterial med barnkonventionen inkluderat, som ska bli webbaserat. Handledarutbildning för VFU-studenter under september. Skapande skola-projekt med blandat annat fokus på barn i andra länder samt världens katastrofer. Vad detta ska utmynnas i  återstå att se.

Fast nu stänger vi butiken för idag och tar helg!  Allt gott!

Säsongspremiär!

Vilken dag! Idag har vi haft strålande sol, cirka femton grader och lite vind. Redan igår plockades paddelsakerna fram, så det var bara att fixa lunchen och slänga upp kajakerna på biltaket och dra. Idag la vi i kajakerna i Fiskebäck. Ut på ett stilla hav. Vad kan vara bättre för själen? Kluckande vatten, sjöfåglar och skriande fiskmåsar. Å vad jag älskar detta. 

En långlunch i lä på Stora Lyngskär, med en espresso och vad mer kan man begära? Att få ligga i solen och bara njuta. Vilken förmån att få bo så här! 

Dock så kostar det! En lugn paddling, men sören vad ont jag har nu. Det kostar att ligga på topp! Så nu är det soffhäng som gäller. Soffhäng och en balja te. 

Konstig är hjärnan!

Konstig är hjärnan! Väldigt konstig! Trots att det är snart 1.5 månaden sedan pappa gick bort, så spanar jag fortfarande efter röda 945:or. Så fort jag ser en tittar jag ner på nummerplåten och sedan på föraren. Det kan ju vara pappa, eller inte. Just inte är det ju, men ändå så går blicken automatiskt.

Känslan när jag är och tittar till huset är mycket konstig. Mitt barndomshem, som snart ska avyttras. Huset där jag bodde i åtta år, innan vuxenlivet tog över och jag flyttade in till stan. Gräsmattan har börjat att växa till sig. Maskrosorna likaså. Trollhasseln börjar knoppa sig, och jag får nog ta med mig en sax nästa gång och ta med mig en fin gren hem. Det känns konstigt att jag inte får gå in i huset. Inte ens på tomten, då jag begår lagöverträdelse. Tänk att en av fyra barn kan få ställa till det så. En av fyra som tror sig ha rätten att bråka. Knepigt! Det river upp såret. Såret som bara vill läka och bli ett stort ärr av minnen. Positiva minnen! 

På fredag är det tänkt att vi ska ha urnsättning. Pappa ska hämtas från begravningsbyrån och göra sin sista resa. Sin sista resa till graven där mamma redan ligger. Till sin sista vila. Nu är det så definitivt att vi är de äldsta i familjen. 

Allt har sin tid! Tiden läkar alla sår, även om tiden är olika lång. Nu åter till vardagen och just nu innebär det att jag måste köra mitt träningspass. Programmet ligger och stirra på mig. Gör det nu!

God kväll!

Hur många tårar finns det?

Dagen idag har varit tung. Mycket tung! Hur många tårar finns det? Hur kan saknaden göra så ont? Trots detta så blev dagen fin. Pappa fick en begravning som jag tror att han ville ha. Tror att mamma satt där uppe och dingla med benen, och gillade det hon såg. Nu är de tillsammans igen, efter 17 år. Nu tillhör jag den äldsta generationen och det är jag inte redo för. Vill inte, fast har inget val. Det är ju ett faktum.

Prästen som begravde pappa  höll en fin gudtjänst. Han lyckades verkligen prata om pappa så som han var. Så som hans liv hade varit, från Strömstad till Göteborg, och vidare till Särö. Han sätt att beskriva pappa och hans livsgärningar var så fint. Från vörtbröd till kanelbullar. Från de skånska sädesfälten till det bakade brödet. Från att vara gift och få fyra barn, till änkeman i 17 år. 

Trots alla tårar så känns det bra. Det känns bra att fått dela denna dagen med de mina och alla i familjen. Syskon, respektive, svågrar och svägerskor, svärföräldrar och kusiner. Det blev trångt i vårt hus, men så skönt att alla var här. Det gör det lättare.

Livet går trots allt vidare. Ett liv utan pappa, fast han finns ändå alltid med mig. 

RBS - Unicef

Att jag brinner för barns rättigheter vet nog de flesta. Att få våra elever medvetna om sina rättigheter är viktigt, jätteviktigt. I två år så har vi på Smedingeskolan varit en rättighetsbaserad skola, vilket innebär att vi ska implementera barnkonventionen i nästan allt. 

Dessa åren har varit intensiva, svårarbetade - delvis, och framför allt jätteroliga. Vi i personalen har fått utbildning, eleverna likaså. Ändå så kan vi inte luta oss tillbaka och leva på gamla meriter. Vi måste arbeta hela tiden. Nu tycker jag att vi på Smedingeskolan har lyckats bra. Vi kämpar med att få in barnkonventionen i planeringarna, få eleverna att förstå, att deras röst är viktig. 

Vårt elevråd har vuxit sig starka detta läsåret. De sköter sina möten helt själva, och det gäller elevrådsmötena, styrelsemötena samt utskottens möten. De är grymma!

Inför det sista året ska vi dokumentera. Lektioner ska skrivas ner, bearbetas och samlas i en gemensam läromedel. Och där kommer jag in i bilden. Jag ska konsulta för Unicef i höst. Förvisso bara 20 %, men det ska bli så skoj. Det kommer att bli en intensiv sommar och höst, men så spännande det ska bli. Jag är mäkta stolt över att ha fått detta erbjudande. Ett erbjudande som definitivt kommer att ge energi samt kunskap som lätt kan appliceras på mitt yrke. Jag kommer att fortsätta på 100 % på Smedingeskolan. Blir bra att jag får behålla mina grupper. 

Jag ser verkligen fram emot den kommande hösten. Nya utmaningar!

Blockad, blockad och igen

Tredje gången (på kort tid) gillt? Nu tänker jag mig att denna ska hjälpa länga. Längre än sist. Igår eftermiddag ringde mobilen och jag kunde inte svara. Ser att det är från Spine center och inser att det kan vara så att jag precis missade en blockadtid. Fem minuter senare är jag tvungen att svara. Vill verkligen inte missa detta. Känner mig så nöjd över att få tillhöra dem som får hjälp av dr Hägg. Får hjälp av Spine. Att Region Halland betalar för att jag ska få mina blockader där och inte behöva vänta i månader för att få komma till Varberg, och då talar vi månader runt ett år. 

Uppe med tuppen och in i duschen för Descutantvätt. Det är som att tvättas i klorin. Det kliar, torkar ut och gör håret risigt som Svinto, men hellre ren som en tvål inför morgonens övningar. Halv åtta ska jag vara på Spine. Det jag inte visste var att det var på operation jag skulle. Ombytt i rock, tossor och hätta på huvudet kliver vi in operationsavdelningen. Normalt brukar jag inte vara i uppåträtt skick, utan nedbäddad och nästin intill sövd. Lite pirr i magen, för jag vet att det kommer göra så galet ont. Ont, ondare, ondast! 

Efter att fått veta att jag fick tolv sprutor den första gången då de la en blockad, så vill jag inte veta. Är bara så tacksam för att det är över och att jag fick komma hem och kraschlanda i soffan. Insåg att det blev inget jobb denna dagen inte. Illamående och båda benen "sovandes" somnade jag gott i soffan under yllefilten. Hoppas att känslan ska försvinna snabbt samt att jag blir hjälpt. Verkar positivt redan nu, och det vill inte säga lite det. Brukar inte känna av resultatet samma dag, så hoppas att detta visar på något gott. 

Jag borde försöka ta mig samman och arbeta lite. Stormaktstiden är på G i år sex och med tanke på situationen med att min pappa gick bort, så blev det inte mycket arbetat i påsk. Det visar sig nu, tyvärr! Så är det och blir det när livet sätts på hårda prov. 

Kulturellt inslag med shopping

Så länge vi har pratat om att köpa en tavla. Nu blev det äntligen av. Söndagen har vigts till Konstrunda i Majorna. Ett urtrevligt koncept, som vi höll på att missa. Fördel Facebook! 

I år så blev det Röda sten och utställarna runt Sockerbruket. Komst kan avsmakas med både ögon och mun. Med hem kom, tavlan nedan (nästan, den ska hämtas i veckan.) och en goodiebag med öl från Microbryggereiet "Beerbibliotek". 

Microbryggeriet på Sockerbruket. 

"Flätan" som Lisa Persson Baagøe, hhttp://lisapersson.com, har signerat. 

Efter flera timmar idag och en heldag på stan igår, med delar av familjen, så är ryggkräket inte nådig. Det kostar att ligga på topp och det gäller att hålla sig vän med Ketogan. :(

Tänker mig att jag ska vara på topp imorgon, då livet återgår till det normala. Eller ja! Nästan det normalt. Sorgen gör sig påmind ofta. Väldigt ofta! Ska bli skönt när begravningen är över, även om det kommer en uppslitande boupptäckning. Tänk om mina föräldrar hade skrivit testamente. Så mycket lättare livet hade blivit. Eller så kan man vända på steken. Tänk om folk inte skulle vara så himla giriga. Det gör mig så illamående.  

Världen är liten!

Tänk vad världen är liten, och mindre blir den. Våra goda vänner, ja faktiskt en av våra allra bästa vänner, är i Peru på bröllop. De är där hela storfamiljen. Jag skrev till Tinna att de får söka upp den svenska bagaren i Lima. Han är en gammal kollega till min pappa.

Hur är talesättet om berget? Här kan vi bara konstatera att det fungerar. De sökte inte efter bagaren, utan bagaren kom till dem. De var på väg hem från att ha ätit middag på en restaurang och de går och småpratar. Då kommer en svensk man fram och frågar dem om de är svenskar. Mannen ifråga var den svenske bagarens son. Helt otroligt! Detta skulle min pappa fått uppleva. Nu skedde mötet en vecka "försent". Ett möte som får solen att lysa lite starkare. Ett möte som värmer så där konstigt härligt i maggropen.

Tänk på vad alla dessa möten som vi ställs inför har betydelse. Tänk så viktiga vi är, ur alla olika perspektiv. Därför tror jag att det är viktigt att vi försöker anstränga oss till det yttersta för att göra avstampen så positiva som möjligt, för du vet aldrig när, hur eller vem det är som korsar din väg.

Just nu har jag speciellt en i åtanke när det gäller olika möten. En speciell person som jag tror läser just detta, men skulle aldrig erkänna det. Speciellt en som borde tänka på sitt uppförande lite extra, för vi vet som sagt aldrig hur nästa möte kommer att bli.

Nu ska jag gå ut och möta våren. En lunch på altanen i solen, bland nyplanterade påskliljor, krokusar och penséer.

Påsklov

Nu visar sig våren och påsken från sin bästa sida. Blå himmel och typiskt aprilväder. Ömsom kallt ömsom varmt. Idag vill jag äta lunch ute. Sätter mig gärna invirad i en filt och njuter av vårsolen. 

Årets tema för år sex i svenska var "I med och motvind". Motvind har varit en del av vår vardag nu, men nu vill jag att det vänder. En härlig vår skulle definitivt bidra till medvind, för just våren är en av mina favoritårstider. I den muntliga delan av de nationella var att tala om sin favorit årstid. Oj så svårt jag hade haft om jag hade fått den uppgiften. Jag som älskar alla årstider. Våren är verkligen underbar. 

Markisen har vevats ut, för att vi inte ska få solen i ögonen. Vilken lyx att få solen i ögonen. Det spritter i träd och buskar. Gräset börjar gro och blomsterlökarna har börjat sticka upp ur jorden. Det blir att shoppa blommor till våra krukor.

Efter  plantering och fika blir det påskmiddag med familjen. Tungt att pappa inte är med oss. Han finns dock i våra hjärtan och minnen. Minnen kan ingen ta ifrån oss. Minnena växer inom oss.

Var rädda om varandra och ha en lugn och fridfull påsk.

Änglarna gråter

Regnet har strilat ner hela natten och morgonen. Är det änglarna som gråter? För dryga sjutton år sedan dog mamma och hon sa att hon skulle sitta på en parkbänk och dingla med benen. Där skulle hon sitta och vänta på nära och kära. Igår fick hon sällskap av pappa, för igår orkade han inte längre. Det som jag inte trodde skulle hända hände. Hans kropp orkade inte mer. Dryga 82 år med svår kol, hjärtsvikt och flimmer toppades av en en väldigt allvarlig lunginflammation. Troligen somnade pappa in i sömnen. Vi får hoppas att det var så och att han inte hade någon dödsångest. 

När vi kom till sjukhuset hade klätt pappa i de nytvättade och strukna kläderna som han skulle ta på sig inför hans förflyttning till Kungsbacka. Han låg välrakad och fin under en filt med gula tulpaner i handen. Det var bara två fel. Givetvis att han inte levde, men de hade kammat backsliks på pappa. Det hade han inte <3. 

Det känns konstigt att nu tillhöra den äldsta generationen i familjen. Att inte ha någon av föräldrarna i livet känns inte bekvämt, men är en tanke som jag får ta in pö om pö. Är tacksam för min familj. Att ha nära och kära betyder så mycket. Så var rädda om er och ta vara på er.

Long time no see

Tiden rusar, men just nu vill jag backa klockan. Pappa åkte in på Varnergs sjukhus och hamnade på hjärtiva i början på förra veckan. Svår lunginflammation är ingen bra kombo med KOL, hjärtsvikt och flimmer. När det verkade ha vänt, slår värderna slint och förflyttningen till Kungsbacka blev indragen. Dagarna måste vara olidligt jobbiga när man ligger i en sjuksäng och bara kan välja mellan att slumra till och slumra till. Krafterna tryter i den 82-åriga kroppen. Nu håller vi tummar och tår för att det ska vända igen och att han får komma lite närmre hemmet. 

Inte nog med att pappa hamnade på Varberg, även svärfar hamnade på hjärtavdelningen fast på Sahlgrenska. De kunde väl hamnat på samma sjukhus och i samma sal, då de båda är väldigt måna om varandra. Det första pappa frågar när jag kommer ner är hur Pålle mår. Samma fråga ställer Pålle om min pappa. Pålle mår bättre och vi hoppas att han kommer hem i slutet av veckan. Pappa lär bli kvar längre. 

Nu blir det tidigt i bingen, för imorgon blir det en lång arbetsdag, och det som min kropp skriker efter är sömn. Så god natt!

SSA 2015 Malmö

Hemma efter tre mycket bra dagar i Malmö. I år var det deras tur att arrangera konferensen för Samverka skola och arbetsliv. Dagarna var späckade ned föreläsningar, både jättebra och några mindre bra. Vi hade med oss Julia, som går i nionde klass och är en fena på att prata för sig. Julia pratade om vikten av det entreprenöriella lärandet. Hon satte tydliga spår efter sig. Så kul att få hänga med henne i dagarna tre. 

Nu ska jag låta intrycken smällta, innan jag tar itur med alla tankar och idéer, och hoppa på nästa projekt. På onsdag är det skarpt läge. Då åker jag till Stockholm med ett gäng elever för att spela ett demokratispel, som Lin Education har utvecklat för riksdagen. Vi var hos Lin förra våren och provspelade. Nu är allt klappat och klart och vi hänger på till Stockholm. Vi lyckas sno åt oss ett par timmar före lunch, för lite sightseeing. Det kommer att bli så kul. 

Jag är så glad för att jag älskar mitt arbete. Tänk att detta får jag arbeta med fem dagar veckan. Lyckos mig! <3

Det luktar vår!

Tänk att våren äntligen är på G. Trots att jag älskar vintern. Tror att jag längtar lite extra till våren då jag vet att skidsäsongen är över för min del. Hoppas bara att det är tillfälliga käppar i hjulet och inte något som blir permanent. Min läkare har alltid varit grymt positivt inställd till att jag åker skidor och paddlar, men efter detta bakslaget kom kommentaren som jag har bävat. "Denna skidresan var inte bra!" Jag kan inte mer än att hålla med, i alla fall inte bilresan ner till Alperna. Får fundera på om det blir flyg hädanefter, även om jag tycker att just flygresor är så jobbigra och smärtsamma. Oavsett så skjuter jag beslutet på framtiden. Det är ju redan en bilresa till Österrike planerad, och då måste vi bila. 

Våren och pollensäsongen har gjort sig påmind. Al och hassel är redan under blom, och det märks i luftvägarna. Får börja sköta det där lite bättre. 

Den helgen, som inleddes med en mysig tur på stan med mellanbarnet och hennes kompis från Stockholm, innebär mycket tystnad och ensamhet. Jag ska bara vara i dagarna två. Jag och fågelkvittret. Ska bli skönt! Jeppe åkte på mässa i torsdags och kommer åter imorgon. Jag ska slappa, läsa, baka (mina fina och goa sexor ska få fika på måndag, då de har skött sig kalasbra), arbeta, promenera och bara vara. Ingen stress! Egentligen inga måsten! Bara göra det som jag vill. 

Tror att jag just nu ska dra mig upp ur sängen och gå ner och äta frukost. Det blir bra!

Njut! 

Tråkigt!

Tråkigt! Tråkigt! Tråkigt! Tråkigt! Tråk... Ja, jag slulle kunna göra listan så mycket längre, men hjälp vad tråkigt jag har. Till på köpet så är det inte bara tråkigt, jag har även svårt att fokusera. Jag skulle ju till exempel ta tillfället i akt och grottat ner mig i en bok, men tji fick det. Det fungerar inte. Att bara hemma och sjuk i en massa feber känns så mycket lättare. Då är det bara att ligga kvar under täcket och sova, dricka nyponsoppa och bli frisk. Att vara hemma med en totalkraschad rygg är ju bara så jobbigt. Jag ska träna sex gånger per dag. Yes! Det borde ta dö på lite tid. Till saken hör att det är en övning där jag står lutad mot en vägg och lyfter ena knät upp mot magen. Tio gånger. Max 20 sekunder. Jag ska röra på mig. Tvingade mig ut på en promenad igår eftermiddag. Normalt tar den 20 minuter. Igår tog den 60 minuter på kryckor. Sakta, sakta! 

Det är tur att jag vet att det går över. Ett olycksfall i arbetet som sjukgymnast, ska egentligen kalla henne för fysioteraput, A sa förra måndagen. Träningsförbud i minst två veckor. Sjukgymnast A nummer två, suckade när hon såg mig i onsdags. Ackupunkturnålarna sved ordentligt. Tveksamt dock om de bidrog till mindre smärta. Doktor K sa igår det som jag absolut inte ville höra. "Den där skidresan var nog inte så bra." Tystnad! Tankarna snurrade. Kanske inte just skidåkningens fel denna gången i alla fall. Får nog skylla på bilåkningen. 140 mil enkel väg. Fast jag vet ju att det blir bra igen, men jag vill ju vara på arbetet. Jag vill ju vara med mina elever och kollegor. Jag vill ju föreläsa om barnkonventionen imorgon. Jag vill ju vara med på vårt Öpper hus för blivande år sex imorgonkväll. Jag vill.. Jag vill en massa saker, men säger som Alfons Åberg: Jag ska bara... Jag ska bara bli smärtfri först.

Vår vårhelg!

Solen lyser från en klarblå himmel. Lyser igenom våra helt otroligt smutsiga fönster. Trots att jag är soffliggandes så spritter vårkänslorna i kroppen. Spritter så till milda grad att jag var tvungen att gå in på trendsistrarna.se och köpa nya silvriga ytterkrukor. Oj vad jag gillar trenspanarna.se:s sida och köpsite. De ger så mycket inspiration. En inköpslista är skriven för att börja påskpyssla lite. Vår äggsamling, från barnens alla påskpyssel, ska utökas med pastellfärgade ägg med guldkonfetti pålimmade. Tror faktiskt att påsken är den mysigaste högtiden. Lagom med pynt, lagom med mat och lagom av allt. Tänk om vi får en sådan där fin vår som vi hade ifjol. Oj så mysigt!

Gårdagen bjöd på familjebrunch. Vi firade Jeppe med alla barn, inklusiva vår extradotter Sofia I, och deras respektive. Lätt, gott och mysigt. Även det fungeras att delta i liggandes ställning. Det är dessutom härligt att vi har fina vänner som bjuder på middag, näst intill liggandes till bords. En trevlig kväll. 

Dessvärre så verkar det bli svårt med att arbeta imorgon. Även om mina elever är van vi det mesta, så fixar jag inte att arbeta på Ketogan. Där går en gräns, även för mig. Fast ej ska vi inte ropa hej. Ska till Lisa-massör. Underverk har skett, och min förhoppning står till hennes magiska händer att fixa meitt sneda bäcken. Håll tummarna!

Arbete från sjuksängen

Helt galet! Idag vaknade jag halv tolv! Ja, halv tolv! Insåg igår att jag kommer inte att kunna arbeta imorgon. Jag gillar inte att bestämma dagen innan att jag kommer vara så dålig att jag inte kan arbeta. Detta vill jag avgöra efter morgonens dusch, men efter att jag lämnat vårdcentralen insåg jag vad klockan var slagen. Trots morfininjektion var värken näst intill outhärlig. Jag hade tur att massör-Lisa kunde hjälpa mig och massera rätt mitt sneda bäcken. Troligen behövde kroppen få vila och sova ut. Vågar knappt säga att jag är trött nu, redan halv sju. 

Om inte Mohammed kan komma till berget, få berget komma till mig. Idag spånade Katrin och jag, tillsammans med Astrid som ska ansvara "för barnkonvention" i kommunen. Jag liggandes raklång i soffan, med fikan i handen. Katrin och jag är koordinatorer för Rättighetsbaserad skola, Unicef, på Smedingeskolan. Vi har en dröm. En dröm att Kungsbacka ska bli en barnkommun. En dröm att alla skolor ska arbeta utifrån RBS-konceptet. 

Hålla tummarna för att drömmen blir verklighet. Håll tummarna för alla barns skull. 

Underbart är kort!

Tänk vad tiden rusar. Det var inte längesedan jullovet och resan från Hochgurgl var till ända och nu sitter jag här igen. Ytterligare en Österrikesresa är slut och vi sitter med en massa härliga minnen och bilder på näthinnan. En vecka med mycket sol, vindstilla och gott om snö. Lägg där till perfekta backar, härliga restauranger och en hemvand och fin lägenhet. Vi tror att det är för sjätte året som vi hyr samma fina lägenhet i Strengen. Haus Waldner! 

Mitt under pågående semester planerar vi nästa. Både sommar och nästa vinter önskar vi hyra samma lägenhet, men där gick vi bet. Detta är den sista säsongen som de hyr ut. Så nu kommer vi inte ha de där mysiga betalningssamtalen. Samtal om ditt och datt, samt en och annan snaps. En hemmagjord snaps som smakar vidrigt, men ska traditionsenligt inmundigast. Nu får det bli hos några andra hyresvärdar, som nya traditioner ska skapas. Undrar dock om de kommer kunna ta familjen Waldners plats? Den är svårslagen. 

Dock så har vi redan börjat planera. Oj vad jag längtar tillbaka till Strengen och till Serfaus. I sommarskrud. Tänker oss cykla, vandra, bada, uppleva och framför allt ta oss till Monza. Till Tinna och Franco. 

Åååå vad jag längtar. Åååå vad jag älskar att resa. Åååå vad livet är gott! 

Så sant som det är sagt!

E-bokens båda sidor

Har halkat efter i läsandet, trots att jag har försökt hinna med att läsa när mina klasser läser tyst i sina bänkböcker. Har precis tvingat mig att läsa ut Papperstäder av John Green. Ingen bok för mig, även om han har ett grymt härligt språk. Förr eller senare exploderar jag var väldigt bra, även om även den passar den yngre generationen. Har elever i både år sex och sju som läser den. 

Jag är inte en stor fan av att läsa på iPaden. Jag gillar att hålla en bok i handen och bläddra rent fysiskt. En stor fördel med e-böcker är att det går snabbt att få en ny bok i nävarna. Värre är det med tiden, framför allt under hektiska perioder eller mindre intressanta bokval. Jag har verkligen skumläst de sista 100 sidorna. Allt för att hinna med boken innan den försvann. Jag hade marginalerna på min sida, med en dag.  

Nu hoppas jag att de två böckerna som jag har laddat ner nu, är bra samt att jag inte har läst dem redan. Det hände i julas. Bok efter bok visade sig redan varit lästa. Nu väntar Fredrik Backman och Anna Jansson. Passar bra som lovböcker. För här vankas det sportlov. Ska bli så skönt!

Freeeedag!

Så var det fredag igen! Måndag, fredag, måndag, fredag hela veckan lång. Jag vet ju att vårterminen brukar gå snabbare än hösten, men lite saktare kan vi väl låta veckorna rulla. 

Veckan har varit omtumlande  på många sätt. Kan bara säga att det är skönt med helg. Slutade arbetsveckan med akupunktur, med önskan att den snart ska ge effekt. Känner mig lätt perforerad. 

Veckan har bjudit på snö, i minimal mängd.  Lite vitt puder ligger som ett florsockerlager på skolgården. Jag skulle så gärna veta  hur skolorna i Norrland hanterar snöbollskastning och mulningar. Hur svårt kan det vara att hålla sig på rätt ställe? Hur svårt kan det vara att förstå att det är oschysst att vara tre mot en? Det är inte så att jag inte förstår att det är kul, för jag älskar snö men kan man inte bara vara schysst.

Källa: GP 150123

Ibland önskar jag att vi hade värmeslingor på skolgården. Ja, bara där!  

Det blir skönt att ladda om med en lugn helg. En helg med födelsedagsfirande, då svärfar fyller 83 år. En helg där vi ska hämta nyckeln till Sofia och Rogers nya lägenhet i Majorna. En helg utan arbete, men kanske en kortis på stan med fika.

Oavsett hur de kommande dagarna kommer att se ut, så börjar vi så här:

Trevlig helg!

Jubileum

Har precis firat sju-årsjubileum och nu är det snart dags för två-årsjubileum. Tänk att det alltid går att finna anledningar till att fira. För drygt sju år sedan fick jag diskprotesen Mavrick. Han är helt i titan och finns i min ländrygg. En operation som har varit mycket framgångsrik, trots att jag inte är smärtfri samt att jag har fått problem efter den. 

Jubileum nummer två är min nervsträngsstimulator. Ett batteri i ryggen med en elektrod som sitter i hålrummet mellan kotor och ryggmärgen. Så glad att läkaren visst vad han gjorde när han satte den på plats, två gånger. Även denna operation har varit mycket lyckosam. Tar den 50 % av all värk, så är operationen jättelyckad. 

Idag kom det årliga utvärderingsbrevet från Akademiska sjukhuset i Uppsala. Sex sidor med frågor om allt från medicinering, till fysiskt och psykiskt mående. Lutar mig lätt tillbaka och konstaterar att det går att må fantastiskt bra, även om värken gör sig påmind. Ständigt påmind! Trots att pacemakern sitter lite dumt till, ovanför skinkan och skaver samt sätter sig på sniskan, så har den bidragit till så mycket mindre värk. 

Att jag dessutom är en lyckoost att får hjälp av Sveriges bästa ryggortopeder-kirurger på Spine center, är värt en lott. Jag skippade lotten och firade med en semla istället. Årets första och den smakade väldigt bra. Livet är gott att leva!

Home sweet home

Finns det något bättre än att få sova i sin egna, renbäddade, säng? Älskar verkligen att resa och njuter till 110 %, men det är så skönt att komma hem. Hemresan var nog en av de jobbigaste. Det var kö ut ur Österrike och genom halva Tyskland. Tanken var att vi skulle sova i Hannover, men pga av trafiken och idogt regnande samt snöande fick vi ett rum på Hotel Hess i Neuestein. Känner oss som stamgäster, då vi brukar stanna där på vägen ner till Österrike. Så blir det även på sportlovet. 

Gott är det då all tvätt är tvättad, julen är utslängd och undervåningen är städad. Gillar julen, men så skönt när allt packas ner igen. Nu laddar vi om för nästa tur till Alperna. Innan dess hoppas vi på mer vinter här hemma. Gärna kallt, så att isarna lägger sig så skridskorna åker fram. Imorgon hägrar Ätrans IF och deras konstsnöspår. Längskidorna fick vila under veckan som var, då det var de mest fantastiska förhållanden  i backen. 

På onsdag återgår vi till ordningen. Inga fem-sexrätters middagar, med god dryck samt smarriga efterrätter. Nu blir det smalmat och vatten, och definitivt inga efterrätter. 

Ses kanske ute i spåren!