Hua vad det pirrar

För ganska exakt fem år sedan var jag inte tuff. Dagen innan min 45-årsdag gjorde jag en diskprotesoperation. Ingen jätteoperation, men visst det är var ju inte mandlarna de skulle ta. Dagen innan jag skulle flyga upp till Spine center, Stockholm, var jag inte tuff. Hua! Var helt säker på att jag skulle dö. Kvällen innan var familjen på handboll, vilket jag inte orkade. Ville bara ladda mentalt. Fick hjälp av min grymma sjukgymnast A. Pepping via telefonen. Väl uppe på Spine var vården och omhändertagandet av världsklass.

Nu är det faktiskt så att jag är övertygad om att vården och omhändertagandet som väntar på Akademiska sjukhuset i Uppsala också kommer att vara av världsklass, men vad hjälper det nu? Pirrigt värre, trots att det inte är världens största grej att operera in en nervsträngsstimulator. Det sker under lokalbedövning, så jag kan lämna sjukhuset samma dag. Nu har jag i och för sig inte berättat att jag är "udda" och kan reagera både på ett och annat sätt mot smärtlindring. De ska dock vara glada att de inte opererar mig under narkos, för det är ännu värre =D. 

Hade en tanke att denna förmiddagen skulle kunna gå i megafokuserandes tecken, men icke. Har haft grymt svårt att samla mig och fokusera på arbetet. Har i och för sig haft lite hjälp av Mando Dias nya cd där de tolkar Gustav Fröding och Petra Marklunds nya. Har fått bedömt några av niornas u-landsarbeten. Är så stolt över mina elever. De är duktiga!

Nu åter till fixandet, då taxin hämtar mig halv tre. Måtte det bara inte vara samma träliga chaufför som körde hem mig från Landvetter sist. Bilarna tutade på honom, för att han körde för LÅNGSAMT!

Vet att jag inte kommer vara tuff imorgon bitti. Tur att jag är ensam på hotellet, så jag slipper vara trevlig mot någon. Wish me good luck!