Jag verkligen älskar mitt arbete och har absolut inget emot att föräldrar eller elever, framför allt mina mentorselever, ringer mig hem - när det gäller något viktigt. Fast att söka rätt på mitt mobilnummer och ringa ett flertal gånger en sen fredagseftermiddag, där går min gräns.
Fick första samtalet halv fyra, då jag stod upptagen på apoteket, Klickade samtal diskret, då jag tycker det är oartigt att svara vid det tillfället. Nästa samtal kom halv fem och ett till klockan fem. Kontrollerade numret, det tog en tid innan polletten trillade ner. Inte min mentorselev. Inte värdens viktigaste ärende. Är det verkligen ok att ringa mig? Nej, där går faktiskt min gräns! Är tacksamt ledig mina helgkvällar och dagar, om det inte brinner.
Ytterligare en spännande händelse denna fredag. Tanken slog mig att det kan vara mindre lämpligt att resa utrikes med flertalet av mina mediciner. En snabb check med apoteket och jo visst måste ett intyg skrivas. Ta med pass, mediciner och recept, så är det bara komma in. Vilket jobb de åkte på. Det var bara att sätta sig lugnt och vänta. Det som är galet är att intyget gäller för just en resa, inom förutbestämd tid. En undran ploppade upp, hur gör jag om jag spontant kommer på att åka utanför rikets gränser? Jo, det är bara att ta sig en vända till apoteket för ett nytt intyg. Hmmm, känns konstigt och krångligt. Det kan inte vara speciellt ovanligt med resenärer som äter starka smärtstillande mediciner. Trots allt så är jag tacksam att tanken slog mig och att jag fixade intyget. Skulle inte vara kul att bli stoppad i tullen. Kan räcka att de ofta tror att min TENS är en bombladdning eller morfinpump ;). Blev behandlad som en självmordsbombare på Palmas flygplats för några år sedan.
Efter denna mycket händelserika dag så ploppade följande idiom upp:
Step into somebody's shoes
Och härmed börjar min helg, med mycket ledighet och en hel del arbete...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar