Fick en härligt spontan fråga idag. Är det verkligen värt att arbeta med all den värk som du har? Ger arbetet dig så mycket? Svaret är faktiskt på fråga 1: Ja, fråga 2: Ja där med. Att få arbeta med grymma elever och kollegor, det är faktiskt awesome och det har jag faktiskt tänkt mig göra de kommande 15 åren. Fast visst klurar jag på framtiden.
Min sjukgymnast förklarade igår att hon inte är den som hon kallade det "nyckeln" till mitt problem. Kan faktiskt helt ärligt förstå henne. Efter våra sex år "tillsammans", med ett uppehåll under 2010 då jag testade en annan, så är även Agneta tom.Vet inte hur många gånger vi har börjat om. Det ska tilläggas att hon är helt och hållet inriktad på ryggar och är verkligen bra på detta. Fast igår rycktes mattan undan och aj vad ont det gjorde. Det är själve den att det inte går att lösa. Just nu väntar jag på att läkaren ska ringa och vänta får jag göra, för hon är inte på plats förrän på måndag.
Det är dock tur att jag, innan jul, fick Ketogan i suppar och samma dos som jag brukar få när jag åker in akut som injektion. Toppen är klippt, både smärta och hjärnan - för den klipps också bort. Hua! Många kan skämta om att det är en häftig känsla, fast det kan jag dementera - det är bara läskigt.
Ja och inte hjälper det att gnälla, fast det gör jag ändå. Nu är jag faktiskt grymt less på att leka kurragömma, så jag säger FRITT FRAM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar