Det positiva i kråksången, när kroppen inte är på topp, är att vikten pekar nedåt. Konstigt är det dock. Förbränningen borde ligga nere på minimal nivå. Är det så att förbränningen ligger på topp för att ta hand om kroppen? Så kan det vara. Dessutom så är det ju det där med inkomster och utgifter. Matlusten är inte heller på topp. Suget saknas, så äta bör man annars dör man-mode är påslaget. Hoppas att svärfars födelsemiddag bjuder på något som passar mina smaklökar och att deras soffa är lagom mjuk.
Det eviga klädvalet är det ständiga spörsmålet. Jeans? Glöm det! Tur att det finns göra sköna chinos i garderoben, dock mindre varmt. Tankarna vandrar fram till tidpunkten då det åter blir dags för arbete, för smärtan kommer att kännas en bra bit framöver. Uppknäppta brallorna eller sommarbyxor på? Får klura på detta ganska banala problem.
I den allmänna bedrövelsen plingade det till i mobilen. Ett meddelande från en go elev och hans föräldrar. Gulligt, och ja jag saknar dem med. Även om jag inte ska känna stress, så gör jag det. Galet att den ska vara så svårt att bara luta sig tillbaka och gilla läget.
Njuter av reprisen av damernas slalom och konstaterar att det finns en chans till fler skiddagar, får bara vänta i åtta veckor. Får försöka njuta av snön som dalar utanför fönstret. Dalar, nja. Det blåser en del, så det blir ingen promenad idag. Ligger inne i min Himalayaulltröja, varmt och gott. Dricker mitt kaffe, tar en morfintablett och surar vidare. Hoppas på att imorgon är det en ny dag, en bättre dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar