Ingen rädder för vargen är

Långabron blir aldrig vad den har varit. Frågan är om jag vågar gå över den och fortfarande vara torr om fötterna. Förvisso är det inte djupt, men väldigt sunkigt. Dessutom är det högvatten. En våghalsig hundägare gick före och gjorde tummen upp. Vem vill vara feg? Lite som vem är rädder för vargen? Det går ju ann att vara tuff när det inte finns vargar stykande runt knuten, vilket vi faktiskt har. Inte bara varg. Vår kompis räven har givit sig till känna igen. Tack snälla om du kan tänka dig att bajsa någon annan stans än på vår gräsmatta. Säkert är det i alla fall att det inte är vargen som har varit hos oss.

Jag kom över, men var inte så tuff. Halkade och gled på ett ställe, så jag fick "hoppa" för att inte tappa balansen. Det var det där med att inte vilja bli blöt.

Högvatten vid Storabryggan. Kan lova att det är betydligt högre än när vi brukade hoppa och dyka som barn, även när det var högvatten.

Skönt med en tillrättalagd spång att gå på. Slippa klättra på klipporna. Under tonåren tyckte vi troligen att det var för mesar.

En spång är bra att ha, men vad gör man när den tar slut i vattnet? Klippklättring!

Jag lyckades ta mig tillbaka till bilen, över Långabron igen. Latmasken slog in och jag orkade inte gå runt Gröna stugan. Även denna gång gick det en före mig. En äldre man, betydligt skröpligare än jag vilket pushade på den där kloka Malin som tänker att det "kanske vore smart att gå runt". Fast jag är inte rädd för vargen.