Plötsligt händer det!

"Då behöver du sjukintyg."
"Nä!"
"Men, har du arbetat?"

Just då fick jag den där blicken som sa att det skulle jag nog inte ha gjort. Jag har så svårt för att vara hemma om jag inte är riktigt sjuk eller har tokont. Orkar inte riktigt med det där att känna efter eller leta efter en lite kråka i näsan. Det är ju inte bara det att det är toktråkigt att tvingas att vara hemma, utan dessutom så blir ju arbetsbördan dubbel. Vikarieinstruktioner ska skrivas och efterarbetet ska göras. Dessutom är risken stor att eleverna ligger efter i planeringen när man väl är tillbaka på jobbet.

Just nu ställs jag utan valmöjligheter. En dryg vecka med hosta, feber till och ifrån samt astma ger fantastiska toner. Det är inte mycket till röst nu, och mindre ska det bli. Jag har arbets- och talförbud. Den absolut sämsta av mina förmågor ska ställas på sin spets. Jag tyst? Grattis Malin, ibland bara det händer.  Är jag fortfarande hes på söndag, så blir det inget arbete på måndag heller. Illa vald tidpunkt. Mitt i de muntliga nationella och temaveckorna.

Just nu kan jag bara lay back och lyda doktor K, så som den lydiga patient jag är. Tror faktiskt att jag lägger mig tillrätta i soffan och sover en stund, så här i min ensamhet. Tycker lite synd om mig själv och även om er. Snart kommer jag spamma ner Twitter och Facebook. Allt för att söka mig digitalt sällskap.