"Han talade till bönder på bönders språk, och till lärde män på latin"

Ja det var ju så vår käre Karlfeldt sa. Det gäller väl även det skrivna språket? 

Igår kväll, när jag skulle krypa ner mellan lakanen och påbörja Låt språket bära - genrepedagogik i praktiken så började det poppa upp små funderingar i huvudet. Det är väl helt klart så att det inte bara är jag och Ban Ki-moon som försöker lösa världsproblemen nattetid. Jag började fundera lite på svenska som ämne och hur jag förhåller mig till allt det som skrivs om skolan idag, på socialmedier, i tidningar, på TV mfl ställen. Jag hamnade på en blogg där svenska som färdighetsämne diskuterades. Färdighetslärare  i svenska eller ej, men någonstans i allt så känner jag att det jag gör känns bra och rätt. U

Under mina funderingar så kom min egen skoltid upp och jag mindes tillbaka till min lågstadieperiod på Ekenässkolan, den finaste Bullebyskola som man kan tänka sig. Där satt jag med mallar och följde bokstäver för att få en finare handstil. Det skrevs, det suddades, det gjordes om och gjordes rätt. Rödpennornas tid levde i sitt ässe. Min handstil blev definitivt inte snyggare och ve å fasa för er stackars elever som har mig. Fast jag försöker faktiskt skärpa mig, det ska ni veta.

Jag kom på mig själv att jag kommenterar när elever skriver snyggt. Det kan i och för sig bero på avundsjuka, jag skulle så gärna vilja ;). Fast inte säger jag till en elev som har "dålig" stil - Gud så fult du skriver! Är det en kille som skriver snyggt så kan han få uppmärksamhet pga av det, ja just det - att han är kille och skriver snyggt. Herre gud! Vad sysslar jag med?

På gymnasiet fick jag gå maskinskrivning. Vilket ämne? Till vilken nytta satt jag där och skulle skriva fort och rätt med skärm över händerna. Det räckte ju att luta sig bakåt, lite taskig ergonomisk stil, men de såg jag ju tangenterna. Hmmm, kom visst på att jag fuskade. Då har jag gjort det tre och inte två gånger som jag brukar säga. Fast de andra två var inte så sofistikerade..., men det får jag ta en annan gång.

Hur skriver vi ju? Jag har "rätt" fingernedsättning på tangentbordet och är en sate på att räkna. Efter en sommar i kassan på IKEA så man var tvungen att vara snabb och korrekt. Jeppe har en enormt långsam pekfingervals. Jacob, sonen, är så snabb så att jag fattar ingenting. Han har en hemmasnickrad variant. Min läkare har nog den mest udda pekfingervals jag någonsin har sett. Måste säga det till henne nästa gång, för varje gång jag ser henne skriva så börjar jag att le. Hon har långfingervalsen men ett udda val av sida på tangentbordet. Kanonroligt, fast även hon är snabb. 

Mina funderingar, som innebar att jag inte började läsa, slutade med ett antal nya spörsmål och inte blev jag klokare för det. Spelar det någon roll hur vi håller pennan? Spelar det någon roll hur vi påbörjar bokstäverna? Spelar det någon roll hur vi skriver så länge som vi blir förstådda?

Fast visst är en sak viktig, precis som Karlfeldt sa, vi måste kunna skriva på olika sätt till olika mottagare. Genrekänslan är viktig, men då får vi inte glömma våra elevers nya arena - de sociala medierna.

Nu återgår jag till läsning, fast inte från böckernas värld utan elevernas. Omdömen och feedback ska ges och även det är en njutning!

//M <3