Vem bör få bli nämndeman?

Idag var jag inkallad som vittne i ett mål. Rättegångar har jag varit och lyssnat på för en massa år sedan, då jag läste rättskunskap och företagsjuridik. Jag gillar juridik. Det är ett spännande område som är så brett. 

Dagens gärning var en självklarhet. Det är verkligen en medborglig skyldighet. En skyldighet som vi måste värna om. Vi måste alltid stå på rättvisans sida. Trots detta så har jag åsikter om hur det borde gå till. Jag har en bestämd åsikt om att vittnesmål bör få ges skyddat och anonymt. Ett vittne ska kunna lämna rättssalen och känna sig trygg. 

Jag har även åsikter om hur nämndemännen bör utses. Idag har domstolarna svårt att få folk att ställa upp som just nämndemän. De representeras från olika politiska partier, och där kommer frågetecken nummer ett upp. Är det verkligen rimligt att vi har politiska representanter i våra domstolar? Min bestämda uppfattning är att det borde vara sakkunniga som bistår domaren. Idag var den ena nämndemannen en mycket äldre kvinna och det såg nästan ut som hon satt och sov. Hennes engagemang såg ut att vara måttligt till nästan inget. Nämndeman nummer två var en man som inte visade en enda min. Han var verkligen förstenad. Den tredje var en kvinna som verkligen var aktiv. Hon antecknade, tittade på de som talade och var med i matchen. 

Jag är nöjd med min gärning, nöjd med domen och imponerad över domarens sätt att avsluta eftermiddagen med mycket bra och tänkvärda ord till den åtalade. Ord och goda råd! Hoppas verkligen att vederbörande tar till sig dessa och att hen kommer på rätt sida lagens råmärke. Jag lider med hens föräldrar som just lever i ett litet helvete.  

Gubbarnas gubbar!

Fredagskvällen bjöd på hemkörda hamburgare, gjorda på Gårdens nötfärs, och jordgubbar med vaniljglass från SIA-glass. Det där med jordgubbar är ju det godaste av alla bär. Eller iallafall bland det godaste. Det är ju inget större fel på blåbär och hallon. 

Mätta har vi landat i soffan för att strax se på Micke och Veronica. Får bli detta då det inte blev Veronica Maggio på Liseberg, då ryggen valde att sätta den sidan till. Ja, ja, vad är en bal på slottet? Det blir att ta oss till stan imorgon istället. Göteborgsvarvet lockar, då son och svärson ska springa. 

En lördag utan arbete. Kanske även hela helgen blir arbetsfri. Känner mig oroväckande lugn över arbetsläget. Har bara två klassers inlämningar/prov kvar att bedöma. Har förberett betygen så långt det går och registrerat de svenska nationella. Vad är det jag har glömt? För inte kan det vara så att jag har, efter elva år, bättre organisationsförmåga. Hoppas att det håller hela vägen ut, för nu är det inte lång tid kvar. Galet, sa Bill! 

Ytterligare ett läsår att lägga bakom sig. Ett bra läsår, med mycket spännande saker gjorda. Dessutom går jag ett nytt spännande läsår tillmötes. Samarbete med Unicef på G, som jag kommer att starta upp redan i sommar. Lektionsmaterial med barnkonventionen inkluderat, som ska bli webbaserat. Handledarutbildning för VFU-studenter under september. Skapande skola-projekt med blandat annat fokus på barn i andra länder samt världens katastrofer. Vad detta ska utmynnas i  återstå att se.

Fast nu stänger vi butiken för idag och tar helg!  Allt gott!

Säsongspremiär!

Vilken dag! Idag har vi haft strålande sol, cirka femton grader och lite vind. Redan igår plockades paddelsakerna fram, så det var bara att fixa lunchen och slänga upp kajakerna på biltaket och dra. Idag la vi i kajakerna i Fiskebäck. Ut på ett stilla hav. Vad kan vara bättre för själen? Kluckande vatten, sjöfåglar och skriande fiskmåsar. Å vad jag älskar detta. 

En långlunch i lä på Stora Lyngskär, med en espresso och vad mer kan man begära? Att få ligga i solen och bara njuta. Vilken förmån att få bo så här! 

Dock så kostar det! En lugn paddling, men sören vad ont jag har nu. Det kostar att ligga på topp! Så nu är det soffhäng som gäller. Soffhäng och en balja te. 

Konstig är hjärnan!

Konstig är hjärnan! Väldigt konstig! Trots att det är snart 1.5 månaden sedan pappa gick bort, så spanar jag fortfarande efter röda 945:or. Så fort jag ser en tittar jag ner på nummerplåten och sedan på föraren. Det kan ju vara pappa, eller inte. Just inte är det ju, men ändå så går blicken automatiskt.

Känslan när jag är och tittar till huset är mycket konstig. Mitt barndomshem, som snart ska avyttras. Huset där jag bodde i åtta år, innan vuxenlivet tog över och jag flyttade in till stan. Gräsmattan har börjat att växa till sig. Maskrosorna likaså. Trollhasseln börjar knoppa sig, och jag får nog ta med mig en sax nästa gång och ta med mig en fin gren hem. Det känns konstigt att jag inte får gå in i huset. Inte ens på tomten, då jag begår lagöverträdelse. Tänk att en av fyra barn kan få ställa till det så. En av fyra som tror sig ha rätten att bråka. Knepigt! Det river upp såret. Såret som bara vill läka och bli ett stort ärr av minnen. Positiva minnen! 

På fredag är det tänkt att vi ska ha urnsättning. Pappa ska hämtas från begravningsbyrån och göra sin sista resa. Sin sista resa till graven där mamma redan ligger. Till sin sista vila. Nu är det så definitivt att vi är de äldsta i familjen. 

Allt har sin tid! Tiden läkar alla sår, även om tiden är olika lång. Nu åter till vardagen och just nu innebär det att jag måste köra mitt träningspass. Programmet ligger och stirra på mig. Gör det nu!

God kväll!