tisdag 31 januari 2012

Tacksam, fast det kanske man inte tror

Ogillar känslan. Den går som ett spjut igenom kroppen, från knopp till tå. Finns det problem så finns det lösningar. Den där gamla dängan känns just nu så hopplöst falsk. Den där j*vla Maverick visst tydligen inte vad hen gjorde. Taskigt att skicka dolkstötar till just diskprotesen. Den har ju gjort nytta och inte kan hen hjälpa att artros ingick i paketet.Inte hjälper det att doktor F säger till sjukgymnast A: "Det kunde jag tro att hon var ens sådan patient!" "Vadå då sådan, undrade sjukgymnast A". "Ja en sådan som trodde att hon skulle bli helt bra, ja efter så många års vörk".

Kanske ska jag skicka mina voodonålar mot den där norske läkaren på Annedalskliniken. Hans 80-talslösning var att ligg lågt. Använd Vulkanskydd, ät antiinflammatoriskt, inta liggade position och nej, skoliospatienter har inte mer ryggvärk än andra. Förresten, den där knäppa läkaren på Kungsbacka sjukhus. "Du kan bara invänta. Ja, ett diskbråck." Smart kommentar. Sedan är jag inte den som är den. Klart att utvecklingen gått framåt. Eller hur dr Ö? "Du har ta mig tusan inga muskler i ländryggen! Din filé består bara av fett!" Det kan inte vara mögligt? Jag tränar varje - JA VARJE SABLA DAG! "Kom in på mitt rum, så ska du få se plåtarna", säger DR Ö utan att tänka tanken på att liket i sängen behöver hjälp upp. Mycket riktigt. Trots hans oerhört klumpiga sätt att uttala sig på, så har han rätt. All träning fullständigt helt i onödan. "Ja, ja! Säg till när du vill bli stelopererad, så gör vi det". På sommaren? Så slipper jag vara borta från jobbet? "Inga problem!" Skönt!

Vintern flöt på och påsken kom med en smärtchock. Det var inte bara Jesus som led på sitt kors. Får telefontid med doktor Ö:S kollega. Han som tyckte att jag var så gråtmild, när jag låg och grät i sjukhussängen på J:s 1-årsdag. Ja gråtmild, jag håller med. Men jag kan  ju inte röra mig! Jo, blockaden hjälpte efter ett halvt dygn, så ni slapp lägga en dyr EDA på mig.

Ja, jag önskar den där utlovade steloperationen. "Jo men det fattar du väl att det inte går?" Nej, det gör jag faktiskt inte. Måste väl vara den mest ekonomiskt smarta lösningen som finns. Operation och rehab under semestern. Ingen ökad belastning för samhället. Korkad eller naiv. bedöm själv! Slutprodukten blev en svindyr diskprotesoperation på privata Spine Center i Stockholm, som skattebetalarna i Halland fick pröjsa. Tänk nu om Dr Ö och co tagit mig på allvar och inte dragit ut på tiden. Kan det vara så att svaret på lösningen hade funnits där? Ingen som vet, utan möjligtvis mitt totalhavererade smärtsystem. För även där kära skattebetalare, ombesörjer ni en stor del av kostnaden och jag är bara tacksam. Tacksam för att det finns ett socialtnät som fångar upp mig.

Tacksam för att Säröledens familjeläkare finns och framför allt dr J. Hon verkligen bryr sig! Skickar remisser utan att ens tveka till Carlanderska. Fixar med möten. Ser till så att jag inte faller mellan stolarna och om jag gör det, så står hon där som en fura och tar emot. Är det där fantastiska bollplank som avvaktar lite innan returen studsar tillbaka. Inga klämkäcka kommentarer som "snyt dig, kamma dig och skaffa dig ett jobb-stilen".

Finns fler saker att vara tacksam för. Tacksam för att Jeppe och barnen står ut. Kan baske mig inte vara lätt att alltid finnas till hands. "Kan du knyta mina skor?" "Du strumpan sitter kvar i skon, kan du?" "Kan du komma ner till bilen och hjälpa mig att bära upp kassarna?". Kan du hjälpa mig att lyfta ner stekpannan?" Tacksam för att kollegorna i skrubben fixar mina tårar. Tacksam för E och A fixar trixiga vikarieinstruktioner. Tacksam för att de kollegor och elever som sätts på pottkanten accepterar det. Tacksam för att de orkar med mitt gnäll. Tacksam för att jag är tacksam!

En önskan har jag dock kvar. Hitta nyckeln! Jag saknar kartan. Den finns inte på Friskis & Svettis. Inte hemma. Inte på apoteket - har varit på flera olika. Inte på arbetet, fast jag verkligen vill det och tydligen inte på Ullevi rehab om nu inte min eminenta doktor J lyckas ordna ett andra liv.

söndag 29 januari 2012

Vild 80-årshippa!

Vem tror att det går lugnt till på 80-årskalas? Kan säga att där blev det lite fel. Igår var hela Jeppssonsfamiljen large samlad, på ett ålderspann på mellan 20 och  80. Det var en och annan som saknades, så som Carolina och några respektive. 

Efter en snabb sammankomst hemma hos Pålle och Siv på Prästgårdsängen med Champagne så drog hela sällskapet ner till Tvåkanten på Avenyn. När Jeppe beställde bordet så fixade de ett enskilt rum, för man kan ju aldrig vara säker på 80-åringarna - det kan ju bli så stökiga! Ja, och så är det. Alla pratar lika mycket, ingen är sämre än någon annan. 

Vi fick en aptitretare som var gjord av ärtskottpuré med loddarom.
Där efter blev det blininer med Vänernlöjrom, créme fraich med saltgurka och syltad rödlök.

Till huvudrätt fick vi oxfilé med senapssås, rödvinssky och lök som var stekt på ett speciellt sätt.

Desserten bestod av krydd- och dadelkaka med rökt kolasås och vaniljglass.


Maten smakade fantastiskt och detsamma gäller vinerna. Kul med kunnig personal, som verkligen vet vilket vin som passar till de olika rätterna.

Timmarna rusade iväg och vips var klockan halv ett och det var dags att dra sig tillbaka, mätta och belåtna och somnade med ett leende på läpparna.

En söndag som denna har gått i träningens tecken. Som vanligt är Jeppe morgonpigg och stutsar iväg till tennisen och jag sover som vanligt vidare. Fick dock tagit mig till Friskis för ett gympass. En halvtimmes promenad på bandet, med vikter i händerna gick som en dans. Detsamma med de ordinarieövningar och trx-banden. De sista övningarna är riktigt tunga, men känns en så länge bra. Så nu hoppas jag på att det har vänt för denna gången. 
Nej nu är det dags att packa ihop Sofia och skjutsa henne till Landvetter. Troligen är det sista färden för henne, då det är den sista terminen på utbildningen.

Kärlek!

lördag 28 januari 2012

Vänner

Egentligen borde jag sätta fart, komma ur nattsärken för klockan närmare sig tolv. Tycker i och för sig att det är ok, då det blev sent igår. Hade en mysig fredag hemma hos Susanne och Ulf. Som vanligt äter vi gott, dricker goda vänner men framför all så har vi det så himla trevligt, varje gång samma sak.

Tänk så viktigt det är med vänner, ja alltså riktiga vänner. Som bara finns där när det behövs, helt kravlöst. När vi bodde grannar så var det ofta att vi spontat grillade tillsammans både mitt i veckan eller på helgen. Någon rullade fram grillen och doften börja sprida sig. "Vad ska ni grilla ikväll?" "Jo men kom över med er mat så brassar vi ihop. Hej hopp så blev det knytis, Inga konstigheter! Inget krångligt! Jag sätter ett stort värde på denna kravlösa vänskap. 

Sedan flera år bakåt i tiden har de flyttat från Liabo, men som tur är så är det ett stenkast härifrån. En lagom promenad oavsett väder och vind. Fast å andra sidan så tror jag inte att det hade spelat någon roll om de hade flyttat ännu längre bort, för det löser sig.

En annan vänskap som tar stor plats i hjärtat är ju givetvis familjen. Idag träffas familjen Large Jeppsson. Pålle fyller  80 och det ska vi fira på Tvåkanten, Nästan alla är med, så large med en viss modifiering. Emelie och Petronella får inte med sina respektive. Sofia har, fast också ensam, precis landat och upphämtad på Landvetter. Så kvällen blir släktbetonad. Än så länge är jag mest nöjd med min outfit.Multirandigklänning och så hittade jag ballerinaskorna på nätet.

Ja många jubilarer blir det i år. Soifa hade en idé. "Om vi bjuder in 20 pers var, ja alltså utöver de som vi känner gemnsamt, så kan vi ha en jätte hippa." Jo men eller hur Sofia, hur tänker du där? Vi blir ju flera hundra =D. Fast någon lösning får det bli när vi ska fira följande år:

Svärfar 80
Per 50
Examen Luleå
Examen Chalmers
25-årig bröllopsdag
Pappa 80
30-år tillsammans
Johanna 25
Ego 50

Vilket härligt år vi har framför oss, eller som Jeppe brukar säga: "I vår familj är vi glada för att få bli äldre" och jag håller med. Eller som Strindberg sa - "Allt är relativt, även åldern." Eller Ingrid Bergmans tankar: "Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite mer andfådd men man får en mycket bättre utsikt."