Tiden går fort

För fort ibland, både ur ett positivt och ett negativt perspektiv. En vecka med ryggmärgs-stimuleringen har gått för fort. Hade gärna haft den längre, mycket längre. Hoppas nu att Uppsala och jag har samma uppfattning och att jag får en permanent inopererad snarast. Det är verkligen helt otroligt. Att 10 000 mHz kan dämpa smärtan så, det är verkligen grymt. Idag togs elektroden ut och allt skickades iväg till Uppsala.

Höstterminen rusar mot sitt slut. En hel hög med arbeten ska bedömas, skriva omdömen och därefter ska betygen sättas. Tur att jag vet vad jag ska syssla med de kommande kvällarna  och helgerna. Så skam den som säger att vi arbetar så lite och har långa lov. De tre veckorna som är kvar på terminen kommer gå fort. Det är måndag fredag, hela tiden.

Stoppa och backa tiden tror jag SD:s Jimmie Åkesson vill. Hur kan man bara sympatisera med dessa individer? Finner inga ord! Måtte folk tänka om till nästa val.

Tålamod? Min sämsta egenskap

Vaknade av radion och konstaterade att arbete var inte att tänka på. Tränar mig på att tänka på mig själv, vilket inte heller tillhör mina bästa förmågor. Somnade om, djupt, efter att jag hade mailat iväg mina vikarieinstruktioner. Vaknade igen vid elva. Tror att kroppen behövde detta.

Äter en sen frukost och glädjs åt att de traditionsenliga jävulshuggen uteblir, när jag tömmer diskmaskinen. Inga värktabletter idag heller.  Upp i duschen, för att i alla fall känna mig piggare. Koppla ut dosan och in för en försiktig dusch. Torka, koppla elektroden och... Ja och? Självklart är oturen på min sida. Något är fel! Dosan piper och piper och piper. Testade säkert trettio gånger. Försöker få tag i Uppsala. Telefontid i eftermiddag. Pratar in på svararen och åker bort till min vårdcentral. Inga knixar på elektroden syns, utan allt är som det bör. Det är bara att invänta att Eva från Uppsala ringer.

-Hmmm, knepigt! Det måste vara fel på dosan eller sladden. Inte troligt att det är elektroden. Jag ber Christer, som var med på operationen att ringa dig. Han bor ju i Mölnlycke, så ni kan ju träffas.

Ja, det var ju just det vi skämtade om efter operationen. Jag bor i Särö och han i Mölnlycke, och vi kunde ju träffas halvvägs istället för att åka 55 mil. Så nu väntar jag, inte speciellt tålmodigt. Blir liksom handlingsförlamad. Vill ju bara att allt ska fungera. Grrr...

Får försöka träna mig på det där med tålamod. Tar och fortsätter på Kepplers bok igen.

 Jag som har lovat mig själv att aldrig mer åka tåg. Nu sitter jag här igen. I och för sig så fanns det inget annat val just idag. I fredags kom Jeppe upp till Uppsala, då vi skulle stanna till hos Annika och CH. Det kanske inte var det bästa draget att sova borta samma dag som jag blev opererad, men å andra sidan så klarar man en natt utan sömn. Det tog inte många sekunder innan jag somnade i bilen hem. Hem och hem, i alla fall till Kumla.  Stannade till i Jeppes övernattningslya, så slapp han åka hem till Särö över helgen. Det spelade ingen roll var jag ligger och har ont.

Vi tror att vi är strutsar. Gömmer vi huvudena så syns vi inte.

Det är tur att det inte är denna jätte dosa som ska opereras in. Modellen på denna samt fjärrkontrollen, som styr kalaset är av modell äldre. Inte direkt den nya Iphonen. Jag tycker fortfarande att det är helt otroligt. Elektrod strax utanför ryggmärgen, som sticker ut i ländryggen. Allt styrs från läkarens dator och min fjärrkontroll. Detta ska ge smärtlindring. Otroligt!

Hoppas nu bara att det vänder. Frågan är vad smärtan idag kommer ifrån. Det vore konstigt om jag inte kände av att de har kört upp en nål igenom ryggen längst med ryggmärgen. Det får väl vem som helst ont av. Har klarat mig utan smärtlindring idag och höjt upp nervsträngsstimulatorn enligt schemat. Upptäckte, vilket var tur att det skede idag, ett hål i förbandet. En ganska udda variant på dusch inledde morgonen, för att sedan ta oss till Apoteket. Ytterligare ett lager förband täcker nu öppningen. Hade det inte upptäckts idag så hade det blivit knivigt, då Jeppe kommer hem först på onsdag och det får under inga omständigheter bli blött.

Jag har dessutom lyckats sova i två nätter och vakna på samma ställe som sladdar, band och maskineriet. Trodde inte att det var möjligt. Hade faktiskt förväntat mig att jag skulle dra av mig allt i sömnen och vakna av larmet. Det är nog tur att jag inte gillar att sova på magen. Borta bra men hemma bäst. Ska bli skönt att få sova i min egna säng inatt. Löjligt skönt!

Tänker mig en skön natts sömn och förhoppningsvis arbete imorgon. Erfarenheten har dock gjort mig vis. Det är lätt att vara kaxig på hemmaplan. Avvaktar kvällen och natten, innan beslutet fattas.

Nu är det gjort, för denna gången

Vill ju inte gärna erkänna att jag var liten nervös, men det vad jag. Vad händer med minhjärna då? Självklart så glömmer jag saker, vilket faktiskt inte tillhör vanligheterna. Upp och en ny dubbeldusch med Descutan. Helt klart äckligt, men bättre än Hibiscrub. Ner för en god frukost. Visst är det de bästa med hotell? Färsk fruktsallad till yoghurten och sötsaker till kaffet, efter teet. Sofia jag är ledsen, men jag hoppade wienerbrödet och tog en croissant. Mumma!

Checka ut och upp på sjukhuset. En härlig morgonpromenad i ett underbart novemberväder. Efter lite letande så var jag på neurokirurgiavdelningen och där slår det mig. Attans, min väska är för lätt. IPaden ligger kvar på badrummet. Bra Malin! På med mobilen och ring. Den gulliga tjejen i receptionen kilade upp och hämtade den. Kan verkligen rekommendera Park Inn i Uppsala om ni är ibehov av ett bra hotell.

Väl inne på avdelningen blev jag tilldelad de fulaste kläder som kan tänkas. Hur svårt kan det vara? Framför allt när jag ska gå själv ner till operation. Delade lite tankar och funderingar med en likasinnad. Kul att få träffa en jämnårig som inte bara gnäller, trots ständig värk. Min tur kom först. Ner på op och möts av skickliga och sympatiska människor. Tror faktiskt, eller vet, att vissa är mer begåvade för sjukvårdande yrken än andra.

Tvätt 1, tvätt 2, tvätt 3 och slutligen nummer 4. Nu är det omöjligt att det finns någon som helst liten baskilusk kvar. Är dock väldigt glad för att de är noggranna. Vill ju inte ha in något skräp i ryggmärgen direkt. Efter lokalbedövningen så fördes en nål in från ländryggen upp mot bröstkotorna, utanför ryggmärgen, där sedan elektroden läggs in. Så nu har jag en sladd ut från ryggen och en jättedosa hängande runt midjan, som styrs av en dator samt fjärrkontroll. Snacka om att Duracellkaninen har fått ett ansikte. Ja hjälper detta så vet jag inte, men helt klart så kommer livskvalitén öka.

Nu ska jag ut och göra Uppsala, innan Jeppe kommer och smärtlindringen släpper. Kanske lite julshopping på G?

Hua vad det pirrar

För ganska exakt fem år sedan var jag inte tuff. Dagen innan min 45-årsdag gjorde jag en diskprotesoperation. Ingen jätteoperation, men visst det är var ju inte mandlarna de skulle ta. Dagen innan jag skulle flyga upp till Spine center, Stockholm, var jag inte tuff. Hua! Var helt säker på att jag skulle dö. Kvällen innan var familjen på handboll, vilket jag inte orkade. Ville bara ladda mentalt. Fick hjälp av min grymma sjukgymnast A. Pepping via telefonen. Väl uppe på Spine var vården och omhändertagandet av världsklass.

Nu är det faktiskt så att jag är övertygad om att vården och omhändertagandet som väntar på Akademiska sjukhuset i Uppsala också kommer att vara av världsklass, men vad hjälper det nu? Pirrigt värre, trots att det inte är världens största grej att operera in en nervsträngsstimulator. Det sker under lokalbedövning, så jag kan lämna sjukhuset samma dag. Nu har jag i och för sig inte berättat att jag är "udda" och kan reagera både på ett och annat sätt mot smärtlindring. De ska dock vara glada att de inte opererar mig under narkos, för det är ännu värre =D. 

Hade en tanke att denna förmiddagen skulle kunna gå i megafokuserandes tecken, men icke. Har haft grymt svårt att samla mig och fokusera på arbetet. Har i och för sig haft lite hjälp av Mando Dias nya cd där de tolkar Gustav Fröding och Petra Marklunds nya. Har fått bedömt några av niornas u-landsarbeten. Är så stolt över mina elever. De är duktiga!

Nu åter till fixandet, då taxin hämtar mig halv tre. Måtte det bara inte vara samma träliga chaufför som körde hem mig från Landvetter sist. Bilarna tutade på honom, för att han körde för LÅNGSAMT!

Vet att jag inte kommer vara tuff imorgon bitti. Tur att jag är ensam på hotellet, så jag slipper vara trevlig mot någon. Wish me good luck!

Så det kan snurra

Läser, läser, vrider och vänder. Hur svårt kan det vara att tolka styrdokumenten som rör skolan? Nu har jag i alla fall vänt och snurrat ett varv till och är tillbaka på ruta ett igen. Nu får det vila tills jag får svar från Skolverket samt vår diskussion på arbetet imorgon.

Ligger i soffan och önskar mer än något annat att det är ryggen som bråkar med dig, och inte en kommande förkylning. Sjuk är just nu det sista som jag kan bli. Måste vara frisk på fredag klockan åtta, då operationsbordet väntar. Gud nåde om det inte blir så. Frågan är om jag ska låtsas som det regnar, för det ska ske under lokalbedövning, eller kontrollera med Uppsala? Tror faktiskt att det regnar?

Tror att jag stänger butiken för dagen och känner mig nöjd med dagens åtaganden. Skolbio, klassråd, Big Five-prat, gymmet och haft födelsedagsmiddag för den numera 21-åriga sonen.

Imorgon är en annan dag!

Vill ha fler timmar

Oj, vad jag önskar att dygnets alla timmar kunde dubblas. Alternativet är att jag drar ner på tempot eller alla måsten, som går att dra ner på. Det är bara så svårt, svårt att prioritera och svårt att inte lägga ribban på normal nivå.

Tur är att utvecklingssamtalen är positiva och med härliga elever samt föräldrar. Denna terminen har jag varit duktigare än någonsin. Jag har hållit tiderna och det är en bragd! Visst borde jag nomineras till Svenska Dagbladets bragdmedalj? Måndagen är terminens sista samtalsdag. Skönt att få sluta när arbetsdagen är slut, även om arbetet fortsätter hemma.

Arbetsveckan avslutades med vinprovning på Palace i Göteborg. Jeppe fick detta i 50-årspresent av barnen. Vilken bra present! Vi valde en grundkurs, vin och helt klart kommer vi göra det igen. Skulle vilja gå en champagnekurs och jag vet att Jeppe vill gå en ölprovarkurs. Synd bara att jag inte dricker öl.

Helgen fortsätter i finsmakartecken. Ikväll ska vi fira. Detta året har vi många anledningar till skumpa, men idag är det Jacobs och min födelsedag samt att Sofia fått förlängt på sitt arbete. Det är nog det bästa av allt. Alla tre barnen är i "hamn" med arbete och bostäder. Både ovanligt och beundransvärt. De har kämpat på bra och tydliga mål i siktet.

Söndagens mål är träning och arbete, arbete och mera arbete. Måste se till att beta av allt som ska göras. Måste läsa in mig på både judendomen och samerna samt bedöma arbeten. Vill definitivt vara klar tills jag ska till Uppsala och operationen. Bra att ha saker att sätta klorna i, så kanske jag inte funderar och oroar mig så mycket inför fredagens skapell.

Nej, nu är det väl dags att dra den tunga kroppen ur soffan och sätta igång. Undrar bara vad jag ska sätta för arbete i Sofias händer.

Och iPaden tar ledningen, eller?

En halv studiedag räddade nog min dag från att åka hem och boosta med smärtlindring. En omtänksam IKT-pedagog hade placerat den grupp som jag skulle ingå i, i personalrummet. Min plats blev som vanligt liggandes i soffan. Temat för dagen var att hitta bra appar. Kul upplägg då vi är tre skolor, varav en utanför kommunen, som samarbetar. Att hitta bra och användbara appar är inte min cup of the, men nu kan det bara bli bättre. Det är lite så att jag längtar till att få arbeta mer med iPaden med elever. Lite synd att jag inte har några sjuor. Extra kul är det att träffa gemensamma nämnare. En väninnas väninna arbetar på Ebba Peterssons privatskola, där jag dessutom känner två till. Helt klart är att vår värld är liten.

Vår lilla värld och den ständiga jakten på tid, i tid och otid. Knepigt är det allt! Niorna är på PRAO och i rimlighetens namn borde den extra tid som jag eventuellt får borde räcka, men icke. Mycket hopar sig och de digitala högarna växer. Just nu borde jag definitivt bedöma och skatta elevarbeten, då de kommande tre kvällarna är bokade med utvecklingssamtal. Borde definitivt köra ett gympass i morgonkväll. Risk förelägger för att det inte kommer att ske. Helgen är bokad med roliga saker, så som vinprovning och kalasande med familjen. Får försöka vika några timmar åt arbete.

Nu viker jag tid åt soffan. Hoppar middagen. Orkar inte fixa något, vilket gör att jag ångrar min yoghurtlunch. Får bli lite Arne Dahl och en laxmacka, istället. En bra hjärnrensare och gott att spana på iPaden.

PC vs iPad

Vad ska iPaden användas till nu? Hela dagen har vikts åt arbete. Tyvärr så är mina kunskaper bristfälliga när det gäller att göra Prezi och presentationer på iPaden, vilket stör mig galet mycket. När datorn är på arbetet, så det är bara att luta sig tillbaka. Får lösa problemet imorgon, fast det blir den enkla vägen - PC:n. Hoppas att tisdagens studiedag bjuder på mer bra verktyg för iPaden. Jag måste lära mig mera, fort! 1-0 PC vs iPad.

Att ladda ner böcker är helt fantastiskt. Det går snabbt och är lättläst. Helt klart ett vinnande koncept, även om jag gillar böcker. Gillar verkligen att slippa den bortdomnande vänsterarmen, som är ett ständigt återkommande problem när jag läser analogt. 1-1 PC vs iPad.

De sista fyra dagarna har kameran gått varm. Bara i Berlin tog vi flera hundra foton och på gårdagens examinationsceremoni smattrades det rejält. Jag skulle vilja ha en lösning för att föra över bilderna på paddan. 2-1 PC vs iPad.

Smidigheten med iPaden är så bra. Lång batterilängd och kort startsträcka är bara bäst på iPaden. Datorn håller knappt tre timmar. Än så länge har jag inte stått med en urladdad iPad. 2-2 PC vs iPad.

Extra av allt, tack vare det enorma utbudet av appar. Det är lite som att stå i korvmojjan och be om allt och lite till. Du är inte helt säker på vad som finns i alla röror men är nyfiken på att testa. 2-3 PC vs iPad.

Ja matchen fortsätter , för nu är det halvleksvila med Solsidan.

Berlin

Flygplatser är nog bland de tråkigaste ställen att vara på, i alla fall på vägen hem. Tegel airport, Berlin, som ska vara Berlins största flygplats påminner väldigt mycket om Säve och det är ju iynte så positivt. Vi hade dessutom blivit förvarnade att den skulle vara snurrig, så vi åkte ut i mycket god tid. Snurrig var den inte, men grå och trist. Så vi slår ihjäl tiden med lite kortspel.

Tråkigt har det inte varit i Berlin. En bra stad att fira sin 50-årsdag. Vi har gått och gått. Igår gick vi, enligt Jeppe, flera mil. Jag är benägen att hålla med, fast med ett visst mått av överdrift. Gårdagen gick i historiens tecken. Vi började med att ta oss till gamla Östberlin och besökte en gammal judisk begravningsplats. Det var enormt tight mellan stenarna och de allra flesta var från 1800-talet och fram till andra världskriget.  Några under perioden då andra världskriget härjade.

Där efter gick vi ner till TV-tornet. En makalös utsikt över stan. Synd att det inte var klart, men vi såg ganska långt. Därifrån promenerade vi till Unter der Linde och gick längst med Friedrichstrasse och ner till Checkpoint Charlie, för att ta del av kvarvarande delar av muren och den amerikanska sektorns övergång. Skrämmande! Det går inte att ta till sig, hur gärna jag än vill. Tänk att inte få gå, röra sig och tycka vad man vill. Helt ofattbart!

Än värre var det att se alla cementblock som var uppsatta till minne för alla judar som fick sätta livet till. Utställningen till dessa monument var ryslig. Säkerhetskontrollen var rigorös, som på en flygplats. Allt scannades. Där inne vilade en stark och kuslig känsla. Att få läsa och ta del av autentiska fotografier samt brev berör.  Kvällen avslutades på en italiensk restaurang.  Därefter blev det trötta ben till U-bahn och bums i säng.

Idag har vi, efter en lång och god frukost, gjort Berlin zoo. Eller var vi i Kenya? Den zoologiska trädgården var verkligen enorm, och då avstod vi ändå akvariumet. Vi gick där i fyra timmar och såg allt från noshörningar till flamingos. Skrämmande att djuren lever i så små inhägnaden.Trist att jättepandan, som Kina hade lånat ut, dog i somras. Skulle vara mäktigt att se.

Efter fyra timmar på zoo, strosade vi runt på Kufurstedam i ett par timmar. Lite shopping och mat i magen, innan vi tog oss ut till flyget för vidare befordran hem. Borta bra men hemma bäst, även om jag nu har gått in i andra halvlek.

De sista skälvande timmarna

Tänk vad tiden rusar och fortare går det. 2012 års firande lider mot det sista, min 50 års-dag. Vi började året med svärfars 80-årsdag, för att strax efter växla till Jeppes 50-årsdag. 25-årig bröllopsdag och Sofias sjukgymnastexamen. Johannas civilingenjörs examen, och givetvis Martins också. Sommarmånaden juli gick i 250-årspartandets tecken, och pappas 80-årsdag. Snabbt över till september och vi firade 30-år. Äldsta dottern fyllde 25 och imorgon är det min tur att fira 50. Vad hände där? Jag fattar ingenting!

Vi startade tidigt, imorse. Väldigt tidigt! 3:30 signalerade mobilen och jag flög upp, som skjuten ur en kanon. Det var inte bara Jeppe som blev förvånad. Klockan åtta klev vi ur planet och stampade tysk mark, Berlinermark. Idag har vi nött skorna ordentligt. Efter en snabb incheckning på hotell Moa, där vi blev uppgraderade, så drog vi ut på stan. Inte blev vi ledsna över vårt hotellrum, inte.

Vi har gått, gått och gått. Några stopp på vägen för kaffe, öl, vin och tillslut en god middag på en italiensk restaurang. Att det blir en tidig läggning ikväll råder det inga tvivel om, för trötta är vi och man kan ju aldrig vara säker på om jag kan sova eller ej. Kanske blir som förr, att jag spänner mig så inför min födelsedag så att Jeppe måste ge mig en present innan tolvslaget ;). Vet inte hur många födelsedagar som mamma var tvungen att ge mig en present i förskott, så jag kunde sova.

Fortsättning följer...

Nerplockad

Hann knappt hem, efter en sen kväll på arbetet, innan mobilen ringde. Okänt nummer skapade genast en lust att låta bli att svara. Som tur var svarade jag. En kvinna presenterade sig som operations-sköterska på Akademiska sjukhuset. Hon ville förvissa sig om att jag hade fått all den information som jag behöver innan den stundande operationen. Helt otrolig servicekänsla. Me like!

Snabbt plockade hon ner mig på jorden, då jag bara hade en förväntan och den var att bli smärtfri. Nu är den inte det längre. Blir utfallet halverad smärta så är det ett väldigt gott resultat. Just nu så smälter jag detta och intalar mig att kan jag sluta med några mediciner och vara lite mindre smärtpåverkad så får jag vara mer än nöjd. Kan jag slippa morfinet så är det ju jättebra. Oavsett så är jag så fascinerad över  samtalet och bemötandet, vilket jag önskar att alla ska få. Detta är vården från dess absolut bästa sida.

Tacksamhet!

Sovit gott

Mys inne vid bus ute

Trevlig kväll, både igår och idag

Fin familj

Kärlek

Tak över huvudet

Kläder på kroppen

Mat i magen

Stundande resor

Mediciner

Sjukvård

Böcker

Fritid

Gym

Arbete

Vänner

En glädje driver hundra sorger på flykt. Kinesistiskt ordspråk. 

Längtar!

Galet, sa Bill! Igår funderade jag på om det var läge för att trappa ner på medicinerna igen. Inte för att jag tar extrema mängder med morfinderivat, utan bara för att testa om det skulle fungera. Det skulle ju vara trevligt att äta mig mätt på mat ;). Tanken dök upp och tanken försvann.

Livet just nu är väldigt mycket som att gå i väntans tider. Du har fått en preliminär tid, med plus minus ett antal veckor. Precis samma som med våra tre barns förlossningar så vill jag NU, precis nu. Så nu ska det ske. Jag ska dra mig upp ur sängen och ringa till Ackis. Jag vill så gärna få veta när nervsträngsstimulatorn ska opereras in. Tror även att jag ska våga fråga hur fort jag kan räkna med att vara på benen igen. Jag har ju, som vanligt, gjort min egna lilla tolkning och den innebär att jag ska vara på tå igen direkt. Om jag tolkade sjukgymnast A:s blick igår, då hon ställde samma fråga, rätt så undrade hon nog om det stämmer. Hon fick ju bromsa mig rejält efter min diskprotesoperation, då jag ville börja arbeta väldigt snart inpå. Hon fick mig att inse att halva den tiden som läkaren hade sjukskrivit mig var ett måste. Men vem, vem, orkar gå hemma i tre månader? Så trist!

Det är bara att hoppas på att jag har varit snäll, så att Tomten låter min önskan slå in. Nu är det dags, upp och ring.

To be continued...