Njuter

Njuter! Ja, jag vetkligen njuter. Nu är det inte så att jag njuter av att ha brutet revben och en kropp som skriker smärta, utan njuter av livet och allt runt omkring.

Igår mötte vi upp Sofia och Roger på Bertilssons stuga. Det var ju absolut ingen tanke på att vi skulle gå runt Delsjön, utan att vi körde bilen näst intill ända fram och Sofia och Roger gick Delajön runt. När de hade 1800 meter kvar hade vi ca 180 och det tog lika lång tid att gå. En fika inne i den trånga stugan med de som står oss närmst. Vad mer kan man önska? Jo, givetvis att de andra barnen var med också. Det blir en annan gång. 

På kvällen ringde det på dörren, och som alltid blir man förvånad då vi inte väntade besök. Då kommer grannarna in, som dessutom är jätte goda vänner till Johanna och Martin, med blommor. Hjärtat blir så varmt. Lilla Agnes, ett år i april, är så himla go. Detta barn är ALLTID, ja alltid, glad. Gud så det sved när jag inte kunde bära eller busa med henne. Måtte min kropp läka snabbt!

Även om skidsäsongen är över för min del, så trillade vi in på Intersport för att investera i nya längdstavar till mig. På något konstigt sätt så har mina försvunnit. När vi ändå var där så blev det två par nya slalomskidor. Ett par till Jeppe och ett par till mig. Köpte ett par skidor som passar både i och utanför pisten, även om jag inte ska åka ur pisten så som det blev i Kitzbühel. Åååå jag skulle ge mycket för en weekend i Norge. 

Nej skidor upp på vinden och kanske utemöblerna ut på altan. Just nu kvittrar fåglarna som om det är värsta våren. Det är så underbart. Då är det svårt att inte njuta. Svårt att inte njuta av livet! Njuta av alla dessa positiva delarna i mitt liv som bara är så otroliga. Detta önskar jag alla. Alla!

Våååår

Solen lyser och värmer så där gott igenom fönstret. Slutet på februari och våren har, statistiskt, kommit till oss på Västkusten.  Natten har varit kall och när jag drog upp rullgardinen imorse så blev hela jag varm, varm i kylan. Detta vädret är så otroligt vackert och inbjudande. Det är ju så otroligt lyxigt att vi bor mitt i detta. Underbart!

Jag är ju en person som älskar alla årstider. Älskar snön och kylan. Älskar mörker och regnsmatter mot rutan. Älskar värme med sol och bad. I år älskar jag våren lite extra, då vi har blivit med sommarhus. På önskelistan står att vårvädret består så att vattnet kan sättas på till påsk. Det är som om jag vore elva år och har fått en ny cykel. Jag bara väntar på det rätta vädret. Jag säger som det står på min Lundhagst-shirt "Älskar årstider!". Så är det!

Dagens utmaning blir att ta mig ut en sväng. Rasta lungorna och benen. Andas in, andas ut. Djupandas! Var glad och tacksam för att det inte blev värre. Var glad och tacksam för att jag använder hjälm och ryggskydd. Var glad och tacksam för livet! 

Love it! <3

Skratta aldrig åt en sjukgymnast som säger att du har brutit revbenen!

Att ta livet med ett leende och skratta ofta och mycket är bra, men skratta aldrig åt en sjukgymnast som säger att du har brutit revbenen. Detta gjorde jag i fredags. Jag fick till svars att det var inte så ofta hans patienter skrattade åt honom när han berättade att patienten ifråga har brutit revbenenen.

För att göra en kort resumé. I torsdags, vår femte skiddag i Kitzbühel, kraschade jag rejält. Jag missade pisten i mycket hög hastighet och flyger utanför pisten och landar på ansiktet och bröstkorgen, och förlorar medvetandet. När jag vaknar upp skriker jag förtvivlat efter Jeppe, som missat mig, då det var kraftig dimma. Efter ambulansfärd, under blåsljus, kom jag till St Johanns Krankehaus. Snabbt in för datortomografi på skallen och röntgen från nacken till bäckenet. Första svaret kom att inget var brutet, men en ny röntgen över lungorna och revbenen skulle göras. Fortfarande ok, men en specialist skulle rådfrågas. 

Eftersom jag förlorade medvetandet så var det absolut ingen chans att jag fick åka hem, utan upp på avdelningen för likasinnade - mao skidskador. Byte av nackkrage, från en hård till en något mindre hård i skumgummi. Uppkoppling mot EKG, pulsoxiometer och blodtryck det kommande dygnet. Regelbunden väckning och lys i ögonen. Det blev inte mycket sömn den natten. En bekymrad sköterska som ogillade mitt låga blodtryck. Hon fullkomligt hällde i mig vätska. Jag som tyckte att två enliters termosar och en tredje på G var mycket vätska. 

Vid morgonronden fick jag veta att allt såg bra ut, men inte så länge till. Jag inväntade att få bli utskriven och hemskickad, när sjukgymnasten kom in.

"Frau Jeppsson!" Du har brutit revbenen!

"Nej, det har jag inte."

"Jo, det har du!"

Jag skrattar!

"Det är inte ofta mina patienter skrattar, när de får veta att de har brutit revbenen."

"Nej, men vad ska jag göra? Denna kropp!"

När han fick veta turerna med diskprotes, nervsträngsstimulator och brutna revben eller ej, så höll han med om att vi - framför allt jag - ska vara så tacksam för just bara hjärnskakning, whiplash och revbensbrott. Jag trodde ju att jag skulle dö när jag förlorade medvetandet. Då är man tacksam för revbensbrott!

Nu, så här några dagar efter smällen, förstår jag varför man normalt sätt inte skrattar åt en sjukgymnast i detta tillståndet, för satans i gatan vad ont det gör. Jag är dock fortfarande skakig efter kraschen. Blåmärkena börjar trona upp sig på kroppen.  Skräcken när jag blundar och känner smärtan vid fallet och tankarna far iväg till vad som hade kunnat hända. En slutsats: ja, jag ska sluta att åka så snabbt men jag ska INTE sluta att åka skidor. 

Nu väntar sjukskrivning, ny lungröntgen och rehab. Jag hoppas att jag snabbt är på benen, så att jag kan återgå till arbetet. Återigen är jag så himla tacksam för allt som är positivt. Tacksam för kompetent personal, både i och utanför pisten. Fantastisk vård på sjukhuset, med underbar personal och härliga likasinnade rumskamrater. Tacksam för SOS internationell i Köpenhamn. 

Men visst håller ni med om att detta var inbjudande:

Nästintill nypistad backe, med lite folk i. Det var just bara det att dimman kom i vägen. 

Kärlek till alla hälsningar och genuint oroliga kommentarer. Det hjälper! //M <3 

Nästa Stockholm, Stockholm nästa

Tåget närmare sig Stockholm. Två dagar med Rättighetsbaseradskola, Unicef. Möten med likasinnade, men ändå ett ledsamt möte. Ett sista möte med RBS-skolorna. Vad händer sedan? Imorgon ska jag presentera min skolas vision, och just där står det nu ett stort frågetecken. Vad kommer det att bli av RBS? Vad kommer det bli av elevdemokrati och medbestämmande? Frågetecken hopa sig och det ända jag ser är just ett stort frågetecken. 

Min dröm, den drömmen som jag presenterade på Peacha kocha, den 20/11 2014, är fortfarande en dröm. En dröm som jag vill förverkliga. En dröm där alla skolor i Kungsbacka kommun är just RBS-skolor. Konceptet kan aldrig vara fel, utan måste kunna spridas. Jag fortsätter att leva på drömmen och spånar på framtidsplanerna. Vill så mycket, har så mycket att ge.