Klick!

Det sa verkligen klick, vilket jag inte hade förväntat mig. Avvaktade några sekunder och sedan bara skakade jag på huvudet. Är det så här det ska vara? Ja nu är det inte det klicket som ni tänker på kanske, utan klicket i luren - telefonluren. Den fasta telefonen används knappt längre. Både Jeppe och jag har övergått mer och mer till att använda våra mobiler. Så när det ringer på den vanliga tittar vi oftast på varandra och tänker "vem svarar?". Allt för ofta är det en telefonsäljare. Nix-medlemsskapet är jättebra, men vissa negligerar det och ringer ändå (samt vissa får).

Igår, ganska sent på eftermiddagen, ringde Jennifer.
"Hej Malin, detta är Jennifer och det är så att ditt abonemang på telefonen har gått ut."
Ingen vidare presentation från vilket företag osv. Utan bara rätt på.
"Nej tack, jag är inte intresserad."
"KLICK!"

Hoppla! Är det så telefonsäljarna blir uppmanade att göra? Klicka en presumtiv kund i örat? Tror inte det, utan de ska nog försöka övertala personen i andra änden. Eller?

Det trista i kråksången är att det finns bolag som påstår sig samarbeta med Telia, men när jag har ifrågasatt och önskat prospekt, så kommer det inget. De säger att de ska skicka men inget händer. Jag pratade med Telias kundtjänst om detta och de känns inte vid något. Dessutom använder de min enskilda firma som ursäkt när de ringer till vår hemtelefon. Jag påpekade detta vid ett tillfälle och vederbörande i andra änden blev tyst. Inte bra att ringa till ett nummer som är med i Nix. Faktiskt inte ok.

Än värre är väl de arbetsvillkor som telefonsäljarna har. Det är många unga som hoppar på, med förhoppning om att få en inkomst. Knepigt är att det måste vara lönande för företagen. Annars hade ju marknade sinat och företagen försvunnit.

Nej, nu ska jag klicka mig vidare. Ska försöka ta tag i matrissnickrandet. Är ett av de två målen som jag har idag. Matris och promenad, med förhoppning att denna dagen blir bättre än gårdagen och lika bra som tisdagen. Jag säger som Thomas Mann sa: "I shall need to sleep three weeks on end to get rested from the rest I've had." Fattar inte att det kan vara så tröttande att vara hemma.

Ingen rädder för vargen är

Långabron blir aldrig vad den har varit. Frågan är om jag vågar gå över den och fortfarande vara torr om fötterna. Förvisso är det inte djupt, men väldigt sunkigt. Dessutom är det högvatten. En våghalsig hundägare gick före och gjorde tummen upp. Vem vill vara feg? Lite som vem är rädder för vargen? Det går ju ann att vara tuff när det inte finns vargar stykande runt knuten, vilket vi faktiskt har. Inte bara varg. Vår kompis räven har givit sig till känna igen. Tack snälla om du kan tänka dig att bajsa någon annan stans än på vår gräsmatta. Säkert är det i alla fall att det inte är vargen som har varit hos oss.

Jag kom över, men var inte så tuff. Halkade och gled på ett ställe, så jag fick "hoppa" för att inte tappa balansen. Det var det där med att inte vilja bli blöt.

Högvatten vid Storabryggan. Kan lova att det är betydligt högre än när vi brukade hoppa och dyka som barn, även när det var högvatten.

Skönt med en tillrättalagd spång att gå på. Slippa klättra på klipporna. Under tonåren tyckte vi troligen att det var för mesar.

En spång är bra att ha, men vad gör man när den tar slut i vattnet? Klippklättring!

Jag lyckades ta mig tillbaka till bilen, över Långabron igen. Latmasken slog in och jag orkade inte gå runt Gröna stugan. Även denna gång gick det en före mig. En äldre man, betydligt skröpligare än jag vilket pushade på den där kloka Malin som tänker att det "kanske vore smart att gå runt". Fast jag är inte rädd för vargen.

NU...

...vänder det! Tisdag och åtta dagar efter operation. Gårdagen bjöd på endast en morfintablett och ingen hittills idag. Jag har en hatkärlek till dagens outfit, då joggingbyxor bara är sköna. Så väldigt fult! Detta har gjort att jag faktiskt har valt att klä mig någorlunda snyggt även om jag har skrotat här hemma. Idag gav jag vika och går i fula och dessutom trasiga joggingbyxor. Tänker på min mamma. Det där med att vara hel och ren. Viktigt! Just nu tänker jag som hon gjorde den där dagen på tidigt sextiotal. "Måtte det inte ringa på dörren." Ringde var precis vad det gjorde. Utanför stod Sveriges radio och ville intervjua en familj i det nybyggda, moderna, bostadsområdet. Tur att det inte var TV. Tur att vi har fönster i ytterdörren, ifall jag får oväntat besök.

Visst är det så att det vänder nu. Är så nöjd över nattens sömn, som var så mycket bättre än på länge. Den där investeringen i en Tempur look alike var bra, väldigt bra. Numera kan jag till och med rulla över på vänstersidan och bara stånka lite. Det går snabbt att ta sig ur både sängen och soffan, utan några speciella knep. Bra där! Tänk vad allt blir lättare och jag tror faktiskt att det där leendet som nu drar i man mungipor hjälper mig. Allt dras liksom uppåt och det är ju dit vi vill.

Tror, eller vet, att dagens meddelande på Facebook har lyft mig. Finns inte en chans att det finns sådana som har finare elever än jag. Inte en tjalle! Kärlek!

Dagens mål är följande:
*Dricka kaffe, nu.
*Läsa ut min bok, nu.
*Ladda ner en ny bok.
*Läsa in mig på de nationella proven i svenska, år 6 och 9.
*Ta en promenad, i mina fula kläder!
*Äta lagad mat till middag, till Jeppes glädje och min.
*Inte gå förbi Maleviks kakhus för inköp av semla.
*Påbörja en matris till revolutionstemat år 8 och 9.

Bara mål, inga löften!

Nu till kaffekokandet!

Det är inte möjligt!!

Jag har sagt det innan och jag säger det igen: MR MURPHY DU ÄR INTE ÖNSKVÄRD - FLYTTA IN I NÅGON ANNANS KROPP, TACK! Å andra sidan, nu måste det väl vända? Efter morgonens läkarbesök ringde jag upp Jeppe och vad gör han? Skrattar! Ja det är ju faktiskt bättre att skratta än gråta, men jag ser inte riktigt valmöjligheterna.

Operationssåren såg fina ut, men de där blåsorna som jag i min enfald trodde var eksem visade sig vara något helt annat - bältros! Ja, ja varför inte? Passa på när jag ändå är nere i bottenskiktet och traskar. Så nu vänder det. Vad är det man säger om drakar? Det är i motvind de flyger bäst. Desto mer det blåser ju rakare ska vi stå.

Ett rejält tag i kragen och försök finna det positiva. Mina elever slipper mig! De får glädjen att någon annan tjatar om begrepp, mål, syfte, källkritik, industriella revolutionen osv. Det blir mindre trångt i vårt arbetsrum. Min vagn är inte i vägen. Jag sliter inte ut mina sulor. Jag spar in på mascaran. Jag får inget lunchavdrag på lönen. Bensinkostnaden sjunker. Listan kan göras lång, precis lika lång åt andra hållet. Jag vill ju till arbetet.

Jag tror jag vänder mig om och lyssnar på Calaisa och sover en stund.

Det positiva i kråksången

Det positiva i kråksången, när kroppen inte är på topp, är att vikten pekar nedåt. Konstigt är det dock. Förbränningen borde ligga nere på minimal nivå. Är det så att förbränningen ligger på topp för att ta hand om kroppen? Så kan det vara. Dessutom så är det ju det där med inkomster och utgifter. Matlusten är inte heller på topp. Suget saknas, så äta bör man annars dör man-mode är påslaget. Hoppas att svärfars födelsemiddag bjuder på något som passar mina smaklökar och att deras soffa är lagom mjuk.

Det eviga klädvalet är det ständiga spörsmålet. Jeans? Glöm det! Tur att det finns göra sköna chinos i garderoben, dock mindre varmt. Tankarna vandrar fram till tidpunkten då det åter blir dags för arbete, för smärtan kommer att kännas en bra bit framöver. Uppknäppta brallorna eller sommarbyxor på? Får klura på detta ganska banala problem.

I den allmänna bedrövelsen plingade det till i mobilen. Ett meddelande från en go elev och hans föräldrar. Gulligt, och ja jag saknar dem med. Även om jag inte ska känna stress, så gör jag det. Galet att den ska vara så svårt att bara luta sig tillbaka och gilla läget.

Njuter av reprisen av damernas slalom och konstaterar att det finns en chans till fler skiddagar, får bara vänta i åtta veckor. Får försöka njuta av snön som dalar utanför fönstret. Dalar, nja. Det blåser en del, så det blir ingen promenad idag. Ligger inne i min Himalayaulltröja, varmt och gott. Dricker mitt kaffe, tar en morfintablett och surar vidare. Hoppas på att imorgon är det en ny dag, en bättre dag.

Ordning och reda, samt rastlös

Har gjort den igen, det där som är så lätt att glömma. Jag har bytt lösenord till mina olika konton. Har även fixat med mailadresser till Dropbox. Det är så lätt att glömma av att byta lösen emellanåt, fast jag är faktiskt ganska duktig på det. Jag har ett speciellt system. Jag gör så här: "Blablablabla!" Gick du på den lätte? ;)

Märks det att jag är rastlös? Fattar inte hur jag ska kunna vara hemma i eventuellt två veckor till. Å andra sidan så är jag inte så tuff när jag står i upprätt läge. Detta innebär att denna dagen blir även den i soffan. Jag har spanat in andra delen av Hitlers liv och ska snart sjunka in i min bok. Tror att jag klipper den idag och imorgon. Deckare går väldigt snabbt att läsa och nu har jag plöjt igenom de flesta Helene Thurstens böcker. Får ladda ner på iPaden igen. Smidigt att läsa på den. Fast det får bli något lättläst igen, svårt att fokusera på annat nu.

Jag tror att jag får sätta upp olika sjukskrivningsmål. Har en del filmer som ska ses och en hel del historia att plöja igenom. Kan även tänka mig att rensa lite på mina externa hårddiskar och säkerhetskopiera. Skulle gärna vilja sätta ett promenera varje dag-mål, men väntar ett tag med det. Vill helst inte upprepa gårdagen. Känns dumt.

Träng bort detta borde jag göra-målen, kan jag också arbeta på. Ska istället se om jag kan fixa hit någon fönsterputsfirma, för det är sjutton vad fönsterna ser ut.  Det kan ingen tro att de putsades innan jul och det får jag inte göra på ÅTTA veckor. Då är ju våren på G och tills dessa kan jag inte vänta. Frågan är om jag kan få Jeppe att fixa det? Kan vara ett alternativ. Tål att tänkas på.

Ett mål till på att göra listan. Fota med det nya objektivet. Kul, kul! Finns bara ett problem, det väcker ett köpsug, vill ha ett macroobjektiv också.

Fredagsmyset bredvid

Jeppe ligger och snusar i soffan bredvid. Grabben i soffan bredvid. Skulle kunna bli en film, en film hur den normala fredagen ser ut hos familjen Jeppsson. Det är i och för sig inte konstigt då han är morgonpigg. Inte konstigt att jag inte hörde hans radioklocka imorse, han vaknade klockan fem. Början morgonen och arbetsdagen tidigt kan han också sluta eftermiddagen lite tidigare, till min glädje. För rastlöst låg jag hemma i soffan och väntade. Urtrist och jobbigt att vara hemma, fast å andra sidan så är jag fullkomligt urspel för att arbeta.

Pratade med sjuksköterskan på Ackis idag. Hon var orolig för att jag inte hade smärtlindring hemma, men det har jag. Ett smärre apotek finns här på Liabo. Ett läkarintyg på ytterligare två veckors sjukskrivning skickas. Två veckor! Då kommer jag klättra på väggarna. Hoppas att det inte kommer behövas så lång tid.

Klättrade inte riktigt på väggarna idag, men behövde komma ut. Jeppe och jag drog en kortis till Ikea.  Bra val Maln, NOT! En kort vända och snabbt till en fåtölj för att inte svimma. Nu var det nog inte tänkt att dessa fåtöljer var till för sådana som jag. Sicken dipp!  Jeppe kom till undsättning med korv, läsk och glass.  Därefter väntade jag gärna i bilen, medan Jeppe inhandlade lite mat. Så, ja jag kommer att undvika att bejaka liknande tankar i några dagar till.

Med andra ord kommer fredagsmyset övergå till lördagsmys och söndagsmys och måndagsmys. Får passa så länge som Jeppe är hemma, då jag blir helservad och ompysslad. Nu åter till På spåret, där jag faktiskt har plockat några poäng, och försöka väcka liv i sömntutan bredvid.

Varför dåligt samvete?

Är det normalt eller inte, tro? Vaknade vid sju-snåret när Jeppe gick upp. Det konstiga var att jag inte vaknade av hans klocka. Det kan i och för sig vara så att han, som han brukar, vaknade innan och stängde av den. Hörde att han låste dörren och klockan bör då ha varit över åtta. Somnade om och vaknade först klockan tio. Ja elva timmars sömn är väl inte fel, eller? Det är då det dåliga samvetet ploppar upp som gubben i lådan. Inte kan du ligga här och dra dig? Upp och hoppa.

Ner för medicinintag och lite yoghurt. En kopp the och slöbläddrandes igenom GP. Tunn som ja jag vet inte vad, men knappast värd sina slantar. Upp i duschen och på med kläder. Valet är inte svårt, då det inte får sitta åt runt midjan och ryggen. AjAjAj! En kopp kaffe, liggandes i soffan, och fixa med fotorna på Carl och Oscar till Matilda. Då dyker alla de där måstena upp.

Hallå!! Jag är sjukskriven! Får ett meddelande från en elev i nian angående Veckans scoop. Några vändor fram och tillbaka och ett hälsa klassen. Ja, jag saknar dem. Niorna är, precis som mina övriga elever, superfina. Det roliga med just den klassen är att de är så med. De älskar att prata, och vilken tur att de fick mig som lärare då ;). Samma intresse!

Känner hur det drar ihop sig till NA-prov i svenska. Borde bedöma deras krönikor. Jag borde dessutom fixa en matris för både nian och åttans revolutionstema. Borde läsa in mig på NA-proven i svenska. En ny planering i svenska för år åtta borde göras, med matris så klart. Oj, det är många borden nu, men jag är ju sjukskriven.

Frustrationen växer än mer när det känns väldigt ok i sängen, men hinner knappt ner förrän värken kommer ikapp. Det är lite som när man är febersjuk och pigg på morgonen och helt slut på kvällen, med stigande temp. Det är ok efter en natts sömn i en skön säng och bäddmadrass i så kallad minnesskum. Den har gjort underverk med min sömn, ska ni veta. Den är så skön. Väl på benen är jag inte lika kaxig. Attans! Illa när fasaden krakelerar ;).

Talade med min 80-åriga far på morgonen. Berättade att jag tänker ta mig ut på en promenad. Hör hans oro angånde halkan. Jag lovar att ta med mig kryckorna. Ler in i telefonen. Han bekymrar sig för mig, men någon käpp vill han inte ha. 80 år med två utslitna höfterleder efter att ha arbetat som konditor från 15 års ålder fram tills han sålde bageriet för tio år sedan. Nu hjälper han bara en fd anställd då och då. En käpp? Pyttsan!

Fast jag vet inte om jag ska hålla löftet. Vill ju ta med mig kameran ut, då vädret är helt magiskt, och kameran med ett nytt objektiv. Just nu elva minusgrader och strålande sol. Kan tro att det biter gott i kinderna. Helst skulle jag vilja sätta mig i bilen och köra ner till Stallviken, men det går inte. Kommer nog inte in i den och kommer inte kunna skrapa rutorna. Det får bli en kortis häromkring, om jag kommer ut.

Tror jag ska försöka spöa skiten ur Jante och det eviga dåliga samvetet en gång för alla. Borde ta tillfället i akt och tillåta mig att vara nyopererad utan dåligt samvete. Jag jobbar på det!

Tystnad, tagning, laddning

 
Det är verkligen helt galet, men nu är jag uppladdningsbar. Varje dag, i en timme ska jag laddas. Eller jag och jag, det är ju min ryggmärgsstimulering som ska det. En hel del mackapärer. Hightec på högnivå. Inte konstigt att de blev misstänkta på Arlandas säkerhetskontroll.

Om nu detta visar sig fungera, så kommer mitt liv förändras drastiskt. Jag vet att jag inte får ha förstora förhoppningar, utan om jag blir av med 50% av värken så är operationen jättelyckad. So far so good! Om det beror på att operationssmärtan är värre eller om stimuleringen har börjat verka, återstår att se.

Vintern från sin bästa sida

En ljuvlig januarihelg på Gunneboslott och Heden i Göteborg.

Stor fin pojke.

Ismaskin var nog dagens höjdpunkt för Carl.

Hela familjen Jansson, Carl hade börjat morgonen med att säga att "Jag älskar Jacob". Så klart vill han sitta hos sin stora kompis då.

Jag vill också upp till Carl och Jacob!