Piper till i mobilen, när jag ligger lite dimmig i soffan. Ett leende sprider sig i ansiktet. Några sms fram och tillbaka så ringer det. Som vanligt så blir det samtalet långt och med många skratt. Tänk att C sprider så mycket glädje. Kul, för det behövs. Visst blir allt så mycket lättare då, med ett leende.
Tänk så mycket trevligare väntetiden på Säröledens familjeläkare hade blivit för pappan som satt tillsammans och väntade, när jag satte mig i väntrummet innan taxin kom. Han var tvärsned, och han var det högt. Tillslut säger tonårsdottern att det löser sig, när pappan var ganska högljud mot sköterskan som förklarade att väntetiden delvis berodde på ett akutbesök som fick gå emellan. Jag var bara tvungen att ursäkta mig, för det var ju jag som var den felande länken. Akutfallet som hade knöt sig emellan, var jag. Om man nu väljer att åka och sätta sig på drop in i dessa tider, med massor av sjuklingar, då kan man ju förvänta sig väntetid. Det är ju bara att gilla läget. Inte hjälper det att gnälla på världens bästa vårdcentral.
Jag hade inte förväntat mig att gå före i kön, fast jag vet att dr K brukar komma direkt när hon får veta att jag är där. Nu arbetar hon inte på fredagar, men vad gör det när man är känd ;). Det är lite som på posten och banken förr, då man kunde kryssa i känd på checken. Idag var det en ung läkare som hjälpte mig. Ung och engagerad. Tror i och för sig att den stämningen och det förhållningssättet som de har smittar, och där krävs inga mediciner. Hon blev nyfiken på min kommande operation och skulle läsa på. Gott när de säger att de inte vet, och inte låtsas.
Nu ska jag försöka pilla i mig lite mat. Inte för att jag är hungrig utan för att jag måste äta. Morfinet har en förmåga att dämpa hungern. Men äta bör man, annars dör man. Så over and out, och trevlig fredag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar