lördag 19 mars 2016

Åt vilket håll pekar det åt?

Tankarna snurrar runt och frågetecknena är många. Jag ska försöka att inte bli politisk. Vill inte att mina åsikter ska bli allmängitliga. Vi backar bandet till åttiotalet. Vi var på en Europatour med vänner i ett par veckor. Vi upplevde städer, stränder, restauranger, campingmat, bilinbrott, råttor. Nattdopp och soliga dagar. När vi satt på en uteservering i Nice sticker en hand fram mellan blommuren och vårt bord. Kyparen var snappt där och föste undan tiggerskan. På strandpromenaden gick barn runt och sålde rosor. Eller sålde, först gav bort och sedan ville ha pengar. Vi pratade mycket om det och jag var så illa berörd. Måste folk behöva tigga? Tigga för att överleva!

Morgonens nyheter kantas inte av flyktingvågen som är värre än värst. 2015-16 måste väl gå som de värsta åren i mannaminne, efter andra världskriget. Krig, våldsdåd, terrordåd och så mycket mänskligt lidande. Nu på morgonen har Istanbul drabbas av ytterligare en självmordsbombare. I Bryssel har polisen gripit hjärnan bakom terrordådet i Paris, i november. Våld, våld, våld!

Igår så var vi på en föreläsning på Naturkompaniet, om Nepal. En föreläsning som var informativ, med så många fantastiska foton och berättelser om vandring, expeditioner och théhousevandringar. Nu var inte syftet med vårt besök att vi ska genomföra detta, utan enbart njutning från andras upplevelser. 

På vägen till bilen som vi parkerat på Heden, på den "stora parkeringen", så möter vi sittande tiggare och vandrande tiggare. En mugg åker fram framför mig och mina kryckor. Men, jag har gjort ett val och bestämt mig för att inte ge pengar till tiggare. Om jag har fattat ett bra eller ett dåligt beslut kan vi diskutera, men det får bli en annan gång - ett annat inlägg. 

Heden är, för er oinvigda, uppdelade i två olika parkeringsplatser beroende på tiden du vill stå kontra timpris. Normalt brukar jag parkera på den lilla, men har bestämt mig för att inte stå där längre. Där står minst tio bilat som fungerar som boplats åt tiggare. Bilar som är omgärdade av skräp och många p-böter på sina framrutor. Vi valde den stora parkeringen. Ett val som inte var bättre. Där fanns, givetvis, flera bilar som fungerar som bostäder. Det känns inte bra. 

Jag älskar vår stad! Älskar att åka in till Göteborg och flanera, både dagar som kvällar. Jag känner mig trygg i Göteborg. Nej, fel! Jag kände mig trygg! Nu gör jag inte det längre. Det är som ett djupt sår i mitt hjärta. Min hemstad är inte en trygg hemstad. Hur tusan ska det gå? Varför tar inte kommunen ansvar och fraktar bort dessa bilar? I de flesta europeiska städer fraktas felparkerade bilar bort. Jag vet att det är markägarens ansvar, och att det innebär problem för de parkeringar som inte är kommunala. Självklart inser jag att man flyttar problemet vidare, men då får väl proceduren upprepas. Även om detta är den enskilde individens egna val, så måste vi göra något åt problemet. Det kan inte få vara en lönsam sysselsättning. 

Just nu så snurrar olika tankar. Otrygg, fattigdom, mänskligt lidande, rädsla, utnyttjande! Orden snurrar! Tankarna snurrar! Vad görs?

----------
Svar på kommentar!
När jag skriver att de ska fraktasbort så menar jag bilarna! Lös situationen så att folk inte bor i bilar, det är inte värdigt! Framför allt så lider jag med de barn som är med.

Jag tror inte att det hjälper att jag lägger pengar i tiggarnas muggar. Hur mycket att är organisterat? Hur hittar man ut till alla småställen? När du ser att tiggare bli upplockade av stora Mercedersnilar , BMW osv. Vem får pengarna?

En god vän har givit tiggaren utanför vår lokala mataffär. Hon fick varma kläder, mat. De lyckades kommunicera genom teckenspråk och bilder. Hon hade två små barn hemma i Rumänien. Helt plötsligt var hon borta. Min vän blev oroad. Helt plötsligt dyker hon upp igen, gravid. En såontan tanke som både min vän och jag fick: Hur kan man sätta barn till värden när man inte kan mätta dem man har.

Ja vi måtse lösa problemet, men hur? 

lördag 5 mars 2016

Stänkarn hälsar och säger att livet är gott!

Nackkragen är sedan länge avtagen. Rehab pågår för fullt. Två gånger om dagen. Dessutom har de sista dagarna tillbringats som gräsänka. Att vara gräsänka kan vara otroligt skönt. Ligger i soffan ochrättar  geografiprov. Njuter av att mina åttor har presterat så bra. Som svärsonen sa, de kan arbeta som konsluter och problemlösare. Det finns ett gott material att ta av. 



Sakta återgår livet till det normala, men det tar tid. Två hela veckor hemma och nu börjar jag arbeta halvtid på måndag. Nu håller jag tummar och tår för att detta ska fungera. Inga yrselattacker under arbetstid, tack. Inga otäcka flashbacks - tack!

För flashbacks är ett regelbundet tema. Just det och de vidriga yrselattakerna som kommer och är högervridna. Dålig kvalité på nattsömnen. Just då är det inte kul att vara gräsänkliging. För just då vill man putta på han bredvid. Gott att det är övegående, alltså att vara gräsänka. Hoppas även att det andra lägger sig. 

Fredagskvällen tillbringade i goda vänners lag, arbetskamrater. En eminente kollega slutar för att dra till Nordamerika. En kollega och fd elev, som har gjort ett fantastiskt arbete på skolan, drar väster ut. Det är så otroligt grymt. Den yngste är 21 år och med mina 53, umgås och har så himla kul. Allt är så lätt och smidigt. Inga krumbukter där inte. Inga vita linnedukar, utan köpepizza och medhavd dryck och det är helt ok med mineralvatten. Det går väldigt bra!

Lördagskvällen innebär Andra chansen, enbart för Ola Salo - i sina röda lackskor - och Peter Jöback. Två giganter! Nu är ju inte Gina heller speciellt dålig, även övertrampet om Regina Lund. 

Magen är full med pannkakor - ja kanske inte just den vanligaste lördagsmiddagen, men gott - och te. Ha en skön lördag!