JA vs NEJ

Ja! Ja! Ja! Ja, eller hur? Hur lätt är det inte att säga ja? Überlätt! Nästan lite för lätt. 

I våras så dök det upp att gu skulle hålla i lokallärarutbildnings-kurs i Kungsbacka. Jag som har varit lite konfunderad över varför vi aldrig får erbjudande att ta emot lärarstudenter, såg en chans att om det mot förmodan skulle hänga på detta att jag inte har handledarutbildning. Anmälan skickades in.

I somras dök ett mail upp i min inbox. Vill du vara med i ett forskningsprojekt med Chalmers? Japp, och där gick ett svarsmail iväg. Klart jag vill!

Ytterligare ett mail kom från Victoria i Spanien. Vill jag samarbeta med henne och Common ground med mina sjuor? Jo men klart vill jag att mina elever ska få möjlighet till att producera texter som översätts till barn i Marocko.  

Hur kommer det sig att det alltid är samma människor som dyker upp på alla olika grupper? Made by Kungsbacka! Barn- och ungdomsombud? RBS-skola med Unicef? Ibland önskar jag att jag lärt mig att säga tack, men nej tack! Fast hur kul hade det varit då? Det är väl bara så det är. Det är så mycket lättare och roligare att säga ja.

Så nu kör vi, igen...

Tänk vad ett mail kan ställa till det!

Tänk vad ett mail kan ställa till det. I somras kom ett mail från en fd kollega, där hon efterfrågade ett samarbete med Victoria i Spanien. Victoria arbetar med bland annat Common ground. Ett arbete som innebär att hjälpa andra, att vara världsmedborgare. Hon har ett nära samarbete med Marocko, där hon bland annat hjälper kvinnor att bli självförsörjande och stöttar elever. Vid ett besök i en bergsby blev hennes, då åtta år gamla, son fundersam över belysningen i en skola. Det resulterade i en loppis på den gamla skolan hemma i Onsala och pengar skänktes och Victoria och hennes familj köpte glödlampor och såg till så att en elektriker kom och installerad elen. En av eleverna hade inga skor. Det slutade med att dottern gav bort sina gummistövlar.

Denna historien fick klass 7A höra idag, via Skype. Tankar väcktes och nu vill klassen hjälpa till. De vill vara världsmedborgare. Vi kommer att börja vårt samarbete med att skriva texter. Texter gjorda av elever till elever. Texter inom många olika områden, som ska översättas till engelska, franska och arabiska. Elever lär elever. 

Tankar om en loppis poppade upp. Sälja saker och kanske köpa skolmaterial till de marockanska barnen. Skänka sina urvuxna skor och vinterkläder kan få ett nytt liv i Marocko. 

Följ gärna vårt arbete på bloggen, www.smebloggarna24-7a.se. Victoria bloggar på http://www.vilostrada.com/commonground/about-commonground/ 

Tankarna är många och jag är så tacksam för att just jag får arbeta med dessa sköna ungdomar i 7A. TACK!

Lazy Sunday - NOT!

En söndag i icke arbetets-tecken. Det får räcka med att lördagen veks åt arbete. Dock så har inte det varit en lat söndag här inte. 

Morgonen började med ett pass på gymmet. Inte för att det tar så väldans lång tid att köra mitt rehab-program, men ska det göras så ska det göras ordentligt på Friskis. Det bästa är att få inta bastun en stund. Inte säskilt länge, men så skönt. En egen stund i tystnad.

En söndagsfundering - hur länge rehabar man? Har nu kört på i nio år. Nio år! Nio år utan avbrott. Galet, sa Bill! Skulle vara skönt att kunna se en ände i det hela, men jag lär få fortsätta. Tur att jag har uthålliga sjukgymnaster. Tänk på det ni som gnäller över vården. Det finns stjärnor som lyser klarare än klarast, och dem har jag fått. 

Efter gym blev det vika tvätt, plocka i ordning bland kajakprylarna och dammsugning. Med andra ord hade jag det lite långtråkigt. Framför allt så var uppgift nummer tre inget bra val. Inte min kind of cup of thé. Nåja, nu är i alla fall de inneboende husdjuren utslängda. Dammråttorna! 

Ska ta mig an " Jag heter inte Mirjam." En stark bok, som berör och är mer aktuell än någonsin, då vi har 60 miljoner flyktingar i världen varav hälften är barn. Värsta scenariot sedan andra världskriget. Det känns gott att göra skillnad och skänka pengar till Unicef. Gör det du med. Gör skillnad!

En omtumlande vecka lider mot sitt slut

Då nalkas det helg. Äntligen! Har avslutat arbetsveckan med ett rehab pass på Friskis & Svettis. Var i och för sig hos sjukgymnasten igår, men det blev bara lite träning. Fick, som jag brukar, behandling av nacken samt akupunktur. Tyvärr så kan hon inte sätta nålar på vänster sida av ryggraden, i länden. De gör så sabla ont så hon var tvungen att ta ut dem. Om det blir samma nästa gång så får hon finna ett nytt ställe. Dagens gympass förlängdes med fem minuters promenad på löpbanden. Hoppas nu inte att det blir bakslag. Vill så himla gärna kunna promenera igen. 

Helgens begivenhet, femtioårsfest i Skåne, har tyvärr fått avbokas. Fixar inte att åka så långt och sitta en hel kväll. Trist, men bara att acceptera. Veckans händelser har verkligen spätt på värken. Kan ju lugnt säga att denna veckan och förra har varit både omtumlande och frustrerande. Fast, det som inte dödar det härdar. Eller är det tvärtom? Fast desto mer det blåser, ju rakar ska man stå. Vi får väl se hur det blir med det.  

Just nu är det bara skönt att få ligga raklång i soffan och pusta. Pusta och ladda mig. Å vad det skulle vara skönt med ett långlivat batteri i nervsträngsstimulatorn. Ett som inte behövde laddas varje dag.  Har ju haft den i snart tre år. Tre bra år, då den tar en del av nervsmärtan. 

Nu ska jag grotta ner mig i menyn från Pasta +. Se vad magen kommer att erbjudas för några godsaker. 

Ha en skön hösthelg!