Morgonen började med ett pass på gymmet. Inte för att det tar så väldans lång tid att köra mitt rehab-program, men ska det göras så ska det göras ordentligt på Friskis. Det bästa är att få inta bastun en stund. Inte säskilt länge, men så skönt. En egen stund i tystnad.
En söndagsfundering - hur länge rehabar man? Har nu kört på i nio år. Nio år! Nio år utan avbrott. Galet, sa Bill! Skulle vara skönt att kunna se en ände i det hela, men jag lär få fortsätta. Tur att jag har uthålliga sjukgymnaster. Tänk på det ni som gnäller över vården. Det finns stjärnor som lyser klarare än klarast, och dem har jag fått.
Efter gym blev det vika tvätt, plocka i ordning bland kajakprylarna och dammsugning. Med andra ord hade jag det lite långtråkigt. Framför allt så var uppgift nummer tre inget bra val. Inte min kind of cup of thé. Nåja, nu är i alla fall de inneboende husdjuren utslängda. Dammråttorna!
Ska ta mig an " Jag heter inte Mirjam." En stark bok, som berör och är mer aktuell än någonsin, då vi har 60 miljoner flyktingar i världen varav hälften är barn. Värsta scenariot sedan andra världskriget. Det känns gott att göra skillnad och skänka pengar till Unicef. Gör det du med. Gör skillnad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar