Är det normalt eller inte, tro? Vaknade vid sju-snåret när Jeppe gick upp. Det konstiga var att jag inte vaknade av hans klocka. Det kan i och för sig vara så att han, som han brukar, vaknade innan och stängde av den. Hörde att han låste dörren och klockan bör då ha varit över åtta. Somnade om och vaknade först klockan tio. Ja elva timmars sömn är väl inte fel, eller? Det är då det dåliga samvetet ploppar upp som gubben i lådan. Inte kan du ligga här och dra dig? Upp och hoppa.
Ner för medicinintag och lite yoghurt. En kopp the och slöbläddrandes igenom GP. Tunn som ja jag vet inte vad, men knappast värd sina slantar. Upp i duschen och på med kläder. Valet är inte svårt, då det inte får sitta åt runt midjan och ryggen. AjAjAj! En kopp kaffe, liggandes i soffan, och fixa med fotorna på Carl och Oscar till Matilda. Då dyker alla de där måstena upp.
Hallå!! Jag är sjukskriven! Får ett meddelande från en elev i nian angående Veckans scoop. Några vändor fram och tillbaka och ett hälsa klassen. Ja, jag saknar dem. Niorna är, precis som mina övriga elever, superfina. Det roliga med just den klassen är att de är så med. De älskar att prata, och vilken tur att de fick mig som lärare då ;). Samma intresse!
Känner hur det drar ihop sig till NA-prov i svenska. Borde bedöma deras krönikor. Jag borde dessutom fixa en matris för både nian och åttans revolutionstema. Borde läsa in mig på NA-proven i svenska. En ny planering i svenska för år åtta borde göras, med matris så klart. Oj, det är många borden nu, men jag är ju sjukskriven.
Frustrationen växer än mer när det känns väldigt ok i sängen, men hinner knappt ner förrän värken kommer ikapp. Det är lite som när man är febersjuk och pigg på morgonen och helt slut på kvällen, med stigande temp. Det är ok efter en natts sömn i en skön säng och bäddmadrass i så kallad minnesskum. Den har gjort underverk med min sömn, ska ni veta. Den är så skön. Väl på benen är jag inte lika kaxig. Attans! Illa när fasaden krakelerar ;).
Talade med min 80-åriga far på morgonen. Berättade att jag tänker ta mig ut på en promenad. Hör hans oro angånde halkan. Jag lovar att ta med mig kryckorna. Ler in i telefonen. Han bekymrar sig för mig, men någon käpp vill han inte ha. 80 år med två utslitna höfterleder efter att ha arbetat som konditor från 15 års ålder fram tills han sålde bageriet för tio år sedan. Nu hjälper han bara en fd anställd då och då. En käpp? Pyttsan!
Fast jag vet inte om jag ska hålla löftet. Vill ju ta med mig kameran ut, då vädret är helt magiskt, och kameran med ett nytt objektiv. Just nu elva minusgrader och strålande sol. Kan tro att det biter gott i kinderna. Helst skulle jag vilja sätta mig i bilen och köra ner till Stallviken, men det går inte. Kommer nog inte in i den och kommer inte kunna skrapa rutorna. Det får bli en kortis häromkring, om jag kommer ut.
Tror jag ska försöka spöa skiten ur Jante och det eviga dåliga samvetet en gång för alla. Borde ta tillfället i akt och tillåta mig att vara nyopererad utan dåligt samvete. Jag jobbar på det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar