Skratta aldrig åt en sjukgymnast som säger att du har brutit revbenen!

Att ta livet med ett leende och skratta ofta och mycket är bra, men skratta aldrig åt en sjukgymnast som säger att du har brutit revbenen. Detta gjorde jag i fredags. Jag fick till svars att det var inte så ofta hans patienter skrattade åt honom när han berättade att patienten ifråga har brutit revbenenen.

För att göra en kort resumé. I torsdags, vår femte skiddag i Kitzbühel, kraschade jag rejält. Jag missade pisten i mycket hög hastighet och flyger utanför pisten och landar på ansiktet och bröstkorgen, och förlorar medvetandet. När jag vaknar upp skriker jag förtvivlat efter Jeppe, som missat mig, då det var kraftig dimma. Efter ambulansfärd, under blåsljus, kom jag till St Johanns Krankehaus. Snabbt in för datortomografi på skallen och röntgen från nacken till bäckenet. Första svaret kom att inget var brutet, men en ny röntgen över lungorna och revbenen skulle göras. Fortfarande ok, men en specialist skulle rådfrågas. 

Eftersom jag förlorade medvetandet så var det absolut ingen chans att jag fick åka hem, utan upp på avdelningen för likasinnade - mao skidskador. Byte av nackkrage, från en hård till en något mindre hård i skumgummi. Uppkoppling mot EKG, pulsoxiometer och blodtryck det kommande dygnet. Regelbunden väckning och lys i ögonen. Det blev inte mycket sömn den natten. En bekymrad sköterska som ogillade mitt låga blodtryck. Hon fullkomligt hällde i mig vätska. Jag som tyckte att två enliters termosar och en tredje på G var mycket vätska. 

Vid morgonronden fick jag veta att allt såg bra ut, men inte så länge till. Jag inväntade att få bli utskriven och hemskickad, när sjukgymnasten kom in.

"Frau Jeppsson!" Du har brutit revbenen!

"Nej, det har jag inte."

"Jo, det har du!"

Jag skrattar!

"Det är inte ofta mina patienter skrattar, när de får veta att de har brutit revbenen."

"Nej, men vad ska jag göra? Denna kropp!"

När han fick veta turerna med diskprotes, nervsträngsstimulator och brutna revben eller ej, så höll han med om att vi - framför allt jag - ska vara så tacksam för just bara hjärnskakning, whiplash och revbensbrott. Jag trodde ju att jag skulle dö när jag förlorade medvetandet. Då är man tacksam för revbensbrott!

Nu, så här några dagar efter smällen, förstår jag varför man normalt sätt inte skrattar åt en sjukgymnast i detta tillståndet, för satans i gatan vad ont det gör. Jag är dock fortfarande skakig efter kraschen. Blåmärkena börjar trona upp sig på kroppen.  Skräcken när jag blundar och känner smärtan vid fallet och tankarna far iväg till vad som hade kunnat hända. En slutsats: ja, jag ska sluta att åka så snabbt men jag ska INTE sluta att åka skidor. 

Nu väntar sjukskrivning, ny lungröntgen och rehab. Jag hoppas att jag snabbt är på benen, så att jag kan återgå till arbetet. Återigen är jag så himla tacksam för allt som är positivt. Tacksam för kompetent personal, både i och utanför pisten. Fantastisk vård på sjukhuset, med underbar personal och härliga likasinnade rumskamrater. Tacksam för SOS internationell i Köpenhamn. 

Men visst håller ni med om att detta var inbjudande:

Nästintill nypistad backe, med lite folk i. Det var just bara det att dimman kom i vägen. 

Kärlek till alla hälsningar och genuint oroliga kommentarer. Det hjälper! //M <3