Galet, sa Bill! Igår funderade jag på om det var läge för att trappa ner på medicinerna igen. Inte för att jag tar extrema mängder med morfinderivat, utan bara för att testa om det skulle fungera. Det skulle ju vara trevligt att äta mig mätt på mat ;). Tanken dök upp och tanken försvann.
Livet just nu är väldigt mycket som att gå i väntans tider. Du har fått en preliminär tid, med plus minus ett antal veckor. Precis samma som med våra tre barns förlossningar så vill jag NU, precis nu. Så nu ska det ske. Jag ska dra mig upp ur sängen och ringa till Ackis. Jag vill så gärna få veta när nervsträngsstimulatorn ska opereras in. Tror även att jag ska våga fråga hur fort jag kan räkna med att vara på benen igen. Jag har ju, som vanligt, gjort min egna lilla tolkning och den innebär att jag ska vara på tå igen direkt. Om jag tolkade sjukgymnast A:s blick igår, då hon ställde samma fråga, rätt så undrade hon nog om det stämmer. Hon fick ju bromsa mig rejält efter min diskprotesoperation, då jag ville börja arbeta väldigt snart inpå. Hon fick mig att inse att halva den tiden som läkaren hade sjukskrivit mig var ett måste. Men vem, vem, orkar gå hemma i tre månader? Så trist!
Det är bara att hoppas på att jag har varit snäll, så att Tomten låter min önskan slå in. Nu är det dags, upp och ring.
To be continued...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar