Hur kommer det sig att det är ok att vräka ur sig saker och ting hur som helst? Är det ok att bara köra sitt race utan att se sig runt? Hårda ord, kanske utan eftertanke, från vuxna munnar. Hur svårt kan det vara att vara hövlig? Vilket samhälle vill vi bygga? Vilka förebilder vill vi vara för de yngre generationerna? Jag skulle kunna fortsätta mina frågor i det oändliga.
Tankarna snurrat kring hur blir det när jag blir gammal, ja riktigt gammal, när dagens ungdomar ska ta hand om oss äldre. Många, ja verkligen jättemånga, är ödmjuka och har hjärtan av guld. Tyvärr så har vi också en generation där flertalet som också fostras in i ett förhållningssätt som bara kretsar kring dem själva och de gör vad de vill. Krav får inte ställas, utan deras lust styr. Vill de inte så vill de inte. Hur ska vi kunna få ett fungerande samhälle när det enda som gäller är jag. JAG! JAG! JAG!
Frågor kretsar vidare i mitt huvud. Hur kan fyra person, som har fått samma förutsättningar i livet, vara så olika. Fyra person som fått så mycket hjälp genom livet. Ser foto efter foto läggas upp på mitt barndomshem. Undrar om Drutten står kvar i gillestugan? Var finns stekgaffeln från femtiotalet? Den gamla tomten med skärven i handen. Vart tar han vägen? Var är tavlan som jag broderade och gav mamma en jul? Vems vägg ska den pryda? Vart tar mormors broderade dukar vägen? Ett genuint hantverk. Vems bord ska de pryda? Tänker tankar som jag inte borde, men kan inte slå dem ifrån mig. Tårarna stiger i ögonen och rinner ner på kinden. Det gör ont. Det gör jätteont.
Hur kommer det sig att ödmjukhet kan vara en bristvara, men egoism tar allt större plats? Tänker tillbaka på alla fredagar som jag har varit med mamma på stan. Fredagarna var först lördagar. Varje lördag var vi på stan. Mat handlades i Saluhallen. En butiksrunda och det viktigaste av allt fikastunden. Fikastunden i timmar. Alla dessa pratstunder, som tog slut för snart 18 år sedan. När jag blev äldre tog jag bussen in efter fredagens sista lektion eller arbetet. George du Wahls smörgåsar och tårtor var bäst. När vår familj växte med barnen, blev det snabbt en vana vid fredagsfikan med mormor på stan. Oftast träffades vi i Saluhallen. En wienerkorv i handen var godis. Ett kort stopp hos faster Elsa på Milda Mathilda. Varje fredag slutade hemma hos oss, med kvällsfika. Hugo Ericsons tjocka hönekaka och ost. Fredagsmysets Rolls-Royce.
Minnen som aldrig kommer att blekna. Minnen som stärks med pappas absolut stans bästa vörtbröd. De godaste äpplegifflarna som levererades. Alla chokladkakor som pappa alltid hade med sig när han kom hem för att äta hos oss eller fira en födelsedag. Det gjorde inget att barnen var vuxna. Det värmer i hjärtat att veta att det var med oss han ville fira sin sista jul. Anade han att det var så?
Återigen fylls hela jag med frågor. Hur kan man göra så här? Mot mig? Mot mina barn? Mot min syster? Mot mina syskonbarn? Hur kan vi ha blivit så olika? Är det girighet? Är det mycket vill ha mer? För mig finns det inga pengar i världen som kan ersätta mina minnen. Inga pengar i världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar