Konstig är hjärnan!

Konstig är hjärnan! Väldigt konstig! Trots att det är snart 1.5 månaden sedan pappa gick bort, så spanar jag fortfarande efter röda 945:or. Så fort jag ser en tittar jag ner på nummerplåten och sedan på föraren. Det kan ju vara pappa, eller inte. Just inte är det ju, men ändå så går blicken automatiskt.

Känslan när jag är och tittar till huset är mycket konstig. Mitt barndomshem, som snart ska avyttras. Huset där jag bodde i åtta år, innan vuxenlivet tog över och jag flyttade in till stan. Gräsmattan har börjat att växa till sig. Maskrosorna likaså. Trollhasseln börjar knoppa sig, och jag får nog ta med mig en sax nästa gång och ta med mig en fin gren hem. Det känns konstigt att jag inte får gå in i huset. Inte ens på tomten, då jag begår lagöverträdelse. Tänk att en av fyra barn kan få ställa till det så. En av fyra som tror sig ha rätten att bråka. Knepigt! Det river upp såret. Såret som bara vill läka och bli ett stort ärr av minnen. Positiva minnen! 

På fredag är det tänkt att vi ska ha urnsättning. Pappa ska hämtas från begravningsbyrån och göra sin sista resa. Sin sista resa till graven där mamma redan ligger. Till sin sista vila. Nu är det så definitivt att vi är de äldsta i familjen. 

Allt har sin tid! Tiden läkar alla sår, även om tiden är olika lång. Nu åter till vardagen och just nu innebär det att jag måste köra mitt träningspass. Programmet ligger och stirra på mig. Gör det nu!

God kväll!