Hur många tårar finns det?

Dagen idag har varit tung. Mycket tung! Hur många tårar finns det? Hur kan saknaden göra så ont? Trots detta så blev dagen fin. Pappa fick en begravning som jag tror att han ville ha. Tror att mamma satt där uppe och dingla med benen, och gillade det hon såg. Nu är de tillsammans igen, efter 17 år. Nu tillhör jag den äldsta generationen och det är jag inte redo för. Vill inte, fast har inget val. Det är ju ett faktum.

Prästen som begravde pappa  höll en fin gudtjänst. Han lyckades verkligen prata om pappa så som han var. Så som hans liv hade varit, från Strömstad till Göteborg, och vidare till Särö. Han sätt att beskriva pappa och hans livsgärningar var så fint. Från vörtbröd till kanelbullar. Från de skånska sädesfälten till det bakade brödet. Från att vara gift och få fyra barn, till änkeman i 17 år. 

Trots alla tårar så känns det bra. Det känns bra att fått dela denna dagen med de mina och alla i familjen. Syskon, respektive, svågrar och svägerskor, svärföräldrar och kusiner. Det blev trångt i vårt hus, men så skönt att alla var här. Det gör det lättare.

Livet går trots allt vidare. Ett liv utan pappa, fast han finns ändå alltid med mig.