Upp som en sol och...

...ner som en pannkaka. Har haft en fantastisk dag med mina åttor. Efter en bra lektion så drog vi in till Göteborg, Angered, för teater. En föreställning om livet, här och nu, döden, invandring mm mm. Det var mycket akrobati och den var verkligen bra. Egentligen skulle vi se på denna för två veckor sedan, men när vi kom upp så var föreställning inställd. Datakrasch! Det var bara att ta sig tillbaka till Fjärås, med kollektivfabriken. Idag hyrde vi egen buss. 

På vägen hem får jag ett sms från Jeppe. Mitt paket från Nevro var så när som ett skärp, tomt. Laddaren till min nervstränsgstimulator har gått sönder och jag skulle få en ny. Denna postades och anlände vår brevlåda tom. Den har verkligen ingen användning för och den kostar tiotusen. TIOTUSEN! 10 000 kronor! Nu är det ju inget som jag behöver stå för, men det är ju så onödig. Så himla surt! 

Jag tror ju inte att den kommer imorgon, vilket innebär att jag kommer får klara mig utan att vara laddad förräns på måndag. Så himla tröttsamt. Jag blir så trött och ledsen!

Höst, höst och höst

Hösten kom med stormsteg. Mörkret riktigt kramar om oss, både morgon och kväll. Jag gillar hösten. Träden brinner och när löven faller så ligger de som en vacker, mjuk bädd. Om vi fått avstå från den enorma blåst, så hade jag varit tacksam. De nyputsade fönstrena är allt annat en nyputsade nu. Det seer ut som om någon har sprutat saltvatten inklusive grus. Ja, ja! Det är tur att vi har Kärschers fönstertvättskrapa, eller vad den heter. Den ska snart få arbeta igen, ska bara invänta bättre väder. 

Med rusket lider hösttermin mot sitt slut. Helt galet! Om en månad ska betygen sättas. Som vanligt så går terminen med stormsteg. Vårt samarbete med Common ground innebär just nu att vi pärlar armband. Överskottet går till gatubarn i Marocko. Det är fantastiskt att få arbeta med världsmedborgare med stora hjärtan. Treottonåringar med jättestora hjärtan. Det är kärlek!

Rensar mitt barndomshem

I dagarna två har vi slitit i pappas hus. Det har rensat och slängts. Många saker har vi hittat. Saker som helt plötsligt väcker minnen till liv. Minnen från vår barndom. En hel del frågetecken har dykt upp. Hur kom det sig att mamma och pappa, fast mest mamma, sparade på så mycket. Jag tror inte att man kan ha så många stearinljus hemma. Vad är det för fel på att använda dem? Ja ett par tre vänder till Klovsten och en överfull gillestuga, men nu är alla skåp och garderober tömda. 

Just nu är jag så trött i kroppen. Den skriker och huvudet känns väldigt tomt. En sak är säkert. Nu ska vi rensa på vår vind. Vi ska inte lämna över en massa prylar till barnen, som ingen vill ha. Där ska rensas. 

Ytterligare en sak är säkert. Jag är så tacksam för mina barn och deras respektive. Så de har slitit dessa dagar. De är, alla, dessutom grymma på att organisera och det kan sägas att det behövde Lotta och jag. 

Imorgon ska jag sova ut! Jag ska sova sju kvartar i timmen. Natti!

Why?

Ställer mig tusentals frågor hela tiden. Why ekar i huvudet. Why? Why? Why? Melissa Horns melankoliska låtar strömmar ur högtalaren och jag jag vaggas in med mina frågetecken. 

Hur kommer det sig att det är ok att vräka ur sig saker och ting hur som helst? Är det ok att bara köra sitt race utan att se sig runt? Hårda ord, kanske utan eftertanke, från vuxna munnar. Hur svårt kan det vara att vara hövlig? Vilket samhälle vill vi bygga? Vilka förebilder vill vi vara för de yngre generationerna? Jag skulle kunna fortsätta mina frågor i det oändliga. 

Tankarna snurrat kring hur blir det när jag blir gammal, ja riktigt gammal, när dagens ungdomar ska ta hand om oss äldre. Många, ja verkligen jättemånga, är ödmjuka och har hjärtan av guld. Tyvärr så har vi också en generation där flertalet som också fostras in i ett förhållningssätt som bara kretsar kring dem själva och de gör vad de vill. Krav får inte ställas, utan deras lust styr. Vill de inte så vill de inte. Hur ska vi kunna få ett fungerande samhälle när det enda som gäller är jag. JAG! JAG! JAG!

Frågor kretsar vidare i mitt huvud. Hur kan fyra person, som har fått samma förutsättningar i livet, vara så olika. Fyra person som fått så mycket hjälp genom livet. Ser foto efter foto läggas upp på mitt barndomshem. Undrar om Drutten står kvar i gillestugan? Var finns stekgaffeln från femtiotalet? Den gamla tomten med skärven i handen. Vart tar han vägen? Var är tavlan som jag broderade och gav mamma en jul? Vems vägg ska den pryda? Vart tar mormors broderade dukar vägen? Ett genuint hantverk. Vems bord ska de pryda? Tänker tankar som jag inte borde, men kan inte slå dem ifrån mig. Tårarna stiger i ögonen och rinner ner på kinden. Det gör ont. Det gör jätteont. 

Hur kommer det sig att ödmjukhet kan vara en bristvara, men egoism tar allt större plats? Tänker tillbaka på alla fredagar som jag har varit med mamma på stan. Fredagarna var först lördagar. Varje lördag var vi på stan. Mat handlades i Saluhallen. En butiksrunda och det viktigaste av allt fikastunden. Fikastunden i timmar. Alla dessa pratstunder, som tog slut för snart 18 år sedan. När jag blev äldre tog jag bussen in efter fredagens sista lektion eller arbetet. George du Wahls smörgåsar och tårtor var bäst. När vår familj växte med barnen, blev det snabbt en vana vid fredagsfikan med mormor på stan. Oftast träffades vi i Saluhallen. En wienerkorv i handen var godis. Ett kort stopp hos faster Elsa på Milda Mathilda. Varje fredag slutade hemma hos oss, med kvällsfika. Hugo Ericsons tjocka hönekaka och ost. Fredagsmysets Rolls-Royce. 

Minnen som aldrig kommer att blekna. Minnen som stärks med pappas absolut stans bästa vörtbröd. De godaste äpplegifflarna som levererades. Alla chokladkakor som pappa alltid hade med sig när han kom hem för att äta hos oss eller fira en födelsedag. Det gjorde inget att barnen var vuxna. Det värmer i hjärtat att veta att det var med oss han ville fira sin sista jul. Anade han att det var så? 

Återigen fylls hela jag med frågor. Hur kan man göra så här? Mot mig? Mot mina barn? Mot min syster? Mot mina syskonbarn? Hur kan vi ha blivit så olika? Är det girighet? Är det mycket vill ha mer? För mig finns det inga pengar i världen som kan ersätta mina minnen. Inga pengar i världen!

Längtar

Tänk att en 30-årig dröm har gått i uppfyllelse. Helt otroligt! Nu är vi sommarhusägare. Ett eget sommarhus i Haverdal. En av det finaste ställena i Sverige. Allt har sin tjusning och även om jag egentligen är en fan av klippor, så är det just Haverdals enorma sandstrand  som är så otroligt fin oavsett årstid. 

Igår var vi nere en vända med nya sommarmöbler och en cykel. Ett riktigt Ikeafynd. Samtidigt passade vi på att mäta och skriva upp  vad vi behöver komplettera med. En lång lista upprättades. 

Efter en mysig fika med Ina blev det en långpromenad med Ebba. Havet var nästan helt stilla. Sensommarvärme och höstdofter turades om. Det går inte att beskriva, måste upplevas. Å vad jag längtar till våren. Jag hoppas innerligt att påsken blir mild så vi kan åka ner och öppna. Det är nästan som om jag skulle vilja hoppa över vintern, men det går ju inte. Jag älskar ju vinter och snön med. 

JA vs NEJ

Ja! Ja! Ja! Ja, eller hur? Hur lätt är det inte att säga ja? Überlätt! Nästan lite för lätt. 

I våras så dök det upp att gu skulle hålla i lokallärarutbildnings-kurs i Kungsbacka. Jag som har varit lite konfunderad över varför vi aldrig får erbjudande att ta emot lärarstudenter, såg en chans att om det mot förmodan skulle hänga på detta att jag inte har handledarutbildning. Anmälan skickades in.

I somras dök ett mail upp i min inbox. Vill du vara med i ett forskningsprojekt med Chalmers? Japp, och där gick ett svarsmail iväg. Klart jag vill!

Ytterligare ett mail kom från Victoria i Spanien. Vill jag samarbeta med henne och Common ground med mina sjuor? Jo men klart vill jag att mina elever ska få möjlighet till att producera texter som översätts till barn i Marocko.  

Hur kommer det sig att det alltid är samma människor som dyker upp på alla olika grupper? Made by Kungsbacka! Barn- och ungdomsombud? RBS-skola med Unicef? Ibland önskar jag att jag lärt mig att säga tack, men nej tack! Fast hur kul hade det varit då? Det är väl bara så det är. Det är så mycket lättare och roligare att säga ja.

Så nu kör vi, igen...

Tänk vad ett mail kan ställa till det!

Tänk vad ett mail kan ställa till det. I somras kom ett mail från en fd kollega, där hon efterfrågade ett samarbete med Victoria i Spanien. Victoria arbetar med bland annat Common ground. Ett arbete som innebär att hjälpa andra, att vara världsmedborgare. Hon har ett nära samarbete med Marocko, där hon bland annat hjälper kvinnor att bli självförsörjande och stöttar elever. Vid ett besök i en bergsby blev hennes, då åtta år gamla, son fundersam över belysningen i en skola. Det resulterade i en loppis på den gamla skolan hemma i Onsala och pengar skänktes och Victoria och hennes familj köpte glödlampor och såg till så att en elektriker kom och installerad elen. En av eleverna hade inga skor. Det slutade med att dottern gav bort sina gummistövlar.

Denna historien fick klass 7A höra idag, via Skype. Tankar väcktes och nu vill klassen hjälpa till. De vill vara världsmedborgare. Vi kommer att börja vårt samarbete med att skriva texter. Texter gjorda av elever till elever. Texter inom många olika områden, som ska översättas till engelska, franska och arabiska. Elever lär elever. 

Tankar om en loppis poppade upp. Sälja saker och kanske köpa skolmaterial till de marockanska barnen. Skänka sina urvuxna skor och vinterkläder kan få ett nytt liv i Marocko. 

Följ gärna vårt arbete på bloggen, www.smebloggarna24-7a.se. Victoria bloggar på http://www.vilostrada.com/commonground/about-commonground/ 

Tankarna är många och jag är så tacksam för att just jag får arbeta med dessa sköna ungdomar i 7A. TACK!