Helt osannolikt! Det ofattbara har hänt. Jag kom ifrån arbetet i tid. Jag slutar kvart i två på tisdagar och det händer aldrig att jag kommer iväg då. Idag satte jag mig i bilen och körde direkt till Friskis och Svettis för en omgång på gymmet. Just nu känns det så skönt. Förhoppningsvis hinner jag med två gympass och ett spinningpass innan operationen. Därefter blir det att börja om från början, igen. Under sex till åtta veckor ska jag ta det lugnt och vara försiktig. Inga höga armlyft eller vridningar, då elektroden kan flytta på sig och det vore ju dumt. Hoppas dock att jag kan vara tillbaka hos sjukgymnast A efter två veckor och börja i sakta mak.
Dagen idag har bjudit på mycket bra lektioner. Vi tre som undervisar i so i år nio går runt i varandras nior. Jag pratar om industriella revolutionen, K pratar om amerikanska och A om franska. Vi har bara mötts av positivt gensvar. Kul och lärorikt. Tror att det stimulerar och motiverar eleverna om det kommer in lite nytt blod i klasserna. Tyvärr kan vi troligen inte göra detta för år åtta, som påbörjar revolutionstemat i sätta vecka, då våra scheman inte är parallellagda.
I år åtta avslutade vi källkritiktemat. Vi arbetar mycket med detta, jämt, ändå är det så svårt. Vi hade en bra diskussion som vi sedan knöt samman med Veckans scoop och vikten av att arbeta fokuserat utifrån målen. Grymt skönt med mottagliga elever, som vågar tycka.
Nej nu ska det tvagas och njuta av ytterligare en arbetsfri kväll.
tisdag 15 januari 2013
måndag 14 januari 2013
Problem
Problemen hopar sig alldeles förskräckligt. Redan nu har jag problem med att jag ska ha vikarie under nästa vecka. Inte för att jag tror att eleverna inte ska klara sig utan mig, för det gör de utan några som helst problem. Problemet är mer av karaktären att skriva begripliga instruktioner, med lagom mycket information och begripligt. Detta för att vi ska ligga i fas. Tid kommer att tas i anspråk imorgon.
Nästa problem är väldigt i-landsaktigt, men så stort. Vad ska jag kunna ha på mig när jag flyger hem efter tisdagens operation? De kommer att öppna mig på två ställen, troligen ena i ryggen och den andra i ljumsken, vilket innebär att det kommer nog vara mindre skönt att pressa ner kroppen i ett par tighta jeans. Tänk inte tanken att jag ska åka hem i träningsbyxor. Jag gör det inte! En beställning på Jumperfabriken.se trodde jag skulle kunna lösa problemet, men klänningen är nog mer en längre modell av tröja som kräver byxor. Får se var längden hamnar när paketet landar i min brevlåda. Får väl köra en variant på knäppe som jag gjorde när jag var gravid och inte ville lägga undan älsklingsjeansen - resårband mellan knapp och knapphål, samt lång tröja över.
Mitt tredje problem kommer jag att lösa under nästa vecka. Vet med största sannolikhet att jag inte kommer fixa att arbeta under nästa vecka och då ska jag sova - SOVA! Fattar inte hur jag efter två veckors ledighet och endast en arbetsvecka kan vara fullständigt utsliten. Inte hjälper det med att jag sover som en klubbad säl på nätterna, klubbad länge, länge.
Det fjärde problemet hoppas jag kunna lösa till helgen - kajakabstines. Har inte paddlat sedan i september, vilket är galet. Vädret har satt stopp och även kroppen. Nu verkar det som att helgen kommer bjuda på ett fantastiskt väder, som vi ska försöka utnyttja utomhus. Skridskor med Carl och Oscar ena dagen och då kanske paddling en dag. Trots många dagar kvar på en innehållsrik vecka, längtar jag till helgen. Först ska denna veckan, med industriella revolutionen, källkritik, veckans scoop, artiklar, insändare mm mm klaras av. Lägg där till många härliga möten med härliga elever.
Just nu slogs jag av tanken, lev här och nu. Ja, jag ska bara fixa denna veckan först ;).
Nästa problem är väldigt i-landsaktigt, men så stort. Vad ska jag kunna ha på mig när jag flyger hem efter tisdagens operation? De kommer att öppna mig på två ställen, troligen ena i ryggen och den andra i ljumsken, vilket innebär att det kommer nog vara mindre skönt att pressa ner kroppen i ett par tighta jeans. Tänk inte tanken att jag ska åka hem i träningsbyxor. Jag gör det inte! En beställning på Jumperfabriken.se trodde jag skulle kunna lösa problemet, men klänningen är nog mer en längre modell av tröja som kräver byxor. Får se var längden hamnar när paketet landar i min brevlåda. Får väl köra en variant på knäppe som jag gjorde när jag var gravid och inte ville lägga undan älsklingsjeansen - resårband mellan knapp och knapphål, samt lång tröja över.
Mitt tredje problem kommer jag att lösa under nästa vecka. Vet med största sannolikhet att jag inte kommer fixa att arbeta under nästa vecka och då ska jag sova - SOVA! Fattar inte hur jag efter två veckors ledighet och endast en arbetsvecka kan vara fullständigt utsliten. Inte hjälper det med att jag sover som en klubbad säl på nätterna, klubbad länge, länge.
Det fjärde problemet hoppas jag kunna lösa till helgen - kajakabstines. Har inte paddlat sedan i september, vilket är galet. Vädret har satt stopp och även kroppen. Nu verkar det som att helgen kommer bjuda på ett fantastiskt väder, som vi ska försöka utnyttja utomhus. Skridskor med Carl och Oscar ena dagen och då kanske paddling en dag. Trots många dagar kvar på en innehållsrik vecka, längtar jag till helgen. Först ska denna veckan, med industriella revolutionen, källkritik, veckans scoop, artiklar, insändare mm mm klaras av. Lägg där till många härliga möten med härliga elever.
Just nu slogs jag av tanken, lev här och nu. Ja, jag ska bara fixa denna veckan först ;).
söndag 13 januari 2013
Vilodag
Vilodagen har fram till nu verkligen bestått av vila. Vårt Skånebesök har packat sig iväg. Vi har precis avslutat kaffet och orkar inte riktigt ta i tu med dagen. Det fina vädret lockar, men orken avvaktar. Det Världshistoriska lexikonet ligger trånande på soffbordet. Industriella revolutionen ska presenteras för niorna, i morgon förmiddag. Borde läsa lite mer och anteckna mycket mer.
Igår gjorde vi stan. Frågan är om det är januarimånad eller tullarna, trots att det är avgiftsfritt på helgerna, som gör att det var oroväckande lite folk på stan. Klockan tickade på snabbt och en fika på Soho lockade. Allt för att orka mer spring och shopping. Det är inte mycket som krävs för att vi ska däckad tidigt på kvällen. Jag är väldigt nöjd över att inte behöva åka med Maria och Lasse på deras Ullaredsrunda, på vägen hem till Malmö. Det hade jag inte orkat idag. Fick precis ett meddelande från Lasse att de har TV-inspelning på Gekås. Mötte de gömma sig för alla kameror.
Dagens bästa, so far, är samtalet till Telia. Var om en Teliabutik igår för att få hjälp med att installera Spotify på mobilen, då det strulade - vilket fortsatte. "Du är nu nummer tre i kön. Du är nu nummer fyra i kön." Vad hände där? Trodde att kösystemet digitalt, var tonsäkert - men ack, men ack. Fick ordning på allt tillslut, så numera finns Spotify påse mobilen och iPaden.
Nej, nu ska jag smaska i mig något gott, då jag är supersugen och sedan ska jag boka ett spinningpass ikväll. Känner inte av ryggen så mycket idag. Kan troligen tacka mina kryckor för det. De är inte bara bra, de är även fräcka. Igår på stan stannade en dam och vände sig om och stirrade, ja STIRRADE med stort S. Herre jisses, lite diskret kan man ju vara...
Igår gjorde vi stan. Frågan är om det är januarimånad eller tullarna, trots att det är avgiftsfritt på helgerna, som gör att det var oroväckande lite folk på stan. Klockan tickade på snabbt och en fika på Soho lockade. Allt för att orka mer spring och shopping. Det är inte mycket som krävs för att vi ska däckad tidigt på kvällen. Jag är väldigt nöjd över att inte behöva åka med Maria och Lasse på deras Ullaredsrunda, på vägen hem till Malmö. Det hade jag inte orkat idag. Fick precis ett meddelande från Lasse att de har TV-inspelning på Gekås. Mötte de gömma sig för alla kameror.
Dagens bästa, so far, är samtalet till Telia. Var om en Teliabutik igår för att få hjälp med att installera Spotify på mobilen, då det strulade - vilket fortsatte. "Du är nu nummer tre i kön. Du är nu nummer fyra i kön." Vad hände där? Trodde att kösystemet digitalt, var tonsäkert - men ack, men ack. Fick ordning på allt tillslut, så numera finns Spotify påse mobilen och iPaden.
Nej, nu ska jag smaska i mig något gott, då jag är supersugen och sedan ska jag boka ett spinningpass ikväll. Känner inte av ryggen så mycket idag. Kan troligen tacka mina kryckor för det. De är inte bara bra, de är även fräcka. Igår på stan stannade en dam och vände sig om och stirrade, ja STIRRADE med stort S. Herre jisses, lite diskret kan man ju vara...
torsdag 10 januari 2013
Trillat dit
Då har även jag trillat dit, jag har blivit ägare till en Iphone 5. So far so good! Nöjd, mycket nöjd fast tur är att jag har tekniskt bevandrade. Utan Daniels hjälp hade jag gått bet. Tur att jag omges av Appelfantaster.
Ligger just nu i soffan och sträcker ut den nytränade kroppen, efter ett pass hos sjukgymnasten. Försökte smita från träningen, då vi hade en mysig pratstund. Nu ska jag köra på och så fixar vi till programmet efter operationen.
Nu blir det operation bära upp på vinden. Julen ska upp och även skidsakerna. Ogillar vinden! Ja tokogillar den, men det måste upp.
Ligger just nu i soffan och sträcker ut den nytränade kroppen, efter ett pass hos sjukgymnasten. Försökte smita från träningen, då vi hade en mysig pratstund. Nu ska jag köra på och så fixar vi till programmet efter operationen.
Nu blir det operation bära upp på vinden. Julen ska upp och även skidsakerna. Ogillar vinden! Ja tokogillar den, men det måste upp.
måndag 7 januari 2013
söndag 6 januari 2013
Sötman lider mot sitt slut
Föregående inlägg blev tungt, men kände stort behov av att skriva av mig. Så nu till något mer lättsammare inlägg.
Vilket lov jag har haft! Ligger fortfarande i soffan och lapar i mig härliga upplevelser. En lugn och fridfull jul med familjen räcker för att det ska bli en toppenjul. Lägg där till en veckas skidåkning i Österrike, St Anton och Ischgl. Ytterligare en vecka os familjen Waldner i Strengen. Har ni behov av att hyra en toppenlägenhet två km upp bland Alperna, så säg till.
Efter ett stopp i Neuestein drog vi mot Sturtgart och en stor out-let. Inte för att vi shoppade så mycket, då jag har väldig dåligt tålamod för rotande. Det traditionsenliga stoppet vid gränsövergången till Österrike var som vanligt kaotiskt. En sådan flaskhals! Stod i princip stilla i två-tre timmar. Väl framme känner vi oss som hemma. Allt är sig likt, och vi beslutade oss för att åka tre dagar i St Anton och tre i Ischgl.
Uppe med tuppen och hoppa i byxan skjortan på. Det där med att komma fort upp är viktigt. Vi är tom så barnsliga så vi går i singelkön för att komma upp så fort som det bara går. Trots att snön kom sent i Alperna, så är det gott om den varan. Vi fick sex fina skiddagar med blandat väder. En hel del nysnöåkning och lite off pist. Oj vad njutbart det är att komma upp till puder och få spåra. Är ej mätbart! Det finns nog inget som kan ta ifrån mig detta. Det är helt ok att det kostar en del, både i pengar och smärta, mycket smärta. Kan tro att det fanns en och annan som grubblar/grubblade över mitt mentala hälsotillstånd när jag vid bilen byter skidor och pjäxor mot kryckor. Vet även att det kommer att kosta på de kommande veckorna, då jag dessutom måsta sätta ut en medicin inför den stundande operationen.
Tur i oturen är det ju, som jag har sagt innan, att jag har ont oavsett vad jag gör. Det hjälper ju inte att lägga mig ner och dö. Jag får ju inte mindre smärta av det. Just nu gäller det att hålla ut till den 22 januari, då jag ska opereras igen. Pirrig? Japp! Förväntansfull? Dubbeljapp!
Nu är det dags att göra lite nytta. Tänkte mig ett gympass, men tror att det är svårt att konkurrera med TV-sporten. Jacob kommer ut och äter middag i eftermiddag. Plocka ihop resterna av julen, vika tvätt och allmänt pill och plock står på agendan. Därefter uppladdning inför morgondagen och åter till ordningen.
Vilket lov jag har haft! Ligger fortfarande i soffan och lapar i mig härliga upplevelser. En lugn och fridfull jul med familjen räcker för att det ska bli en toppenjul. Lägg där till en veckas skidåkning i Österrike, St Anton och Ischgl. Ytterligare en vecka os familjen Waldner i Strengen. Har ni behov av att hyra en toppenlägenhet två km upp bland Alperna, så säg till.
Efter ett stopp i Neuestein drog vi mot Sturtgart och en stor out-let. Inte för att vi shoppade så mycket, då jag har väldig dåligt tålamod för rotande. Det traditionsenliga stoppet vid gränsövergången till Österrike var som vanligt kaotiskt. En sådan flaskhals! Stod i princip stilla i två-tre timmar. Väl framme känner vi oss som hemma. Allt är sig likt, och vi beslutade oss för att åka tre dagar i St Anton och tre i Ischgl.
Uppe med tuppen och hoppa i byxan skjortan på. Det där med att komma fort upp är viktigt. Vi är tom så barnsliga så vi går i singelkön för att komma upp så fort som det bara går. Trots att snön kom sent i Alperna, så är det gott om den varan. Vi fick sex fina skiddagar med blandat väder. En hel del nysnöåkning och lite off pist. Oj vad njutbart det är att komma upp till puder och få spåra. Är ej mätbart! Det finns nog inget som kan ta ifrån mig detta. Det är helt ok att det kostar en del, både i pengar och smärta, mycket smärta. Kan tro att det fanns en och annan som grubblar/grubblade över mitt mentala hälsotillstånd när jag vid bilen byter skidor och pjäxor mot kryckor. Vet även att det kommer att kosta på de kommande veckorna, då jag dessutom måsta sätta ut en medicin inför den stundande operationen.
Tur i oturen är det ju, som jag har sagt innan, att jag har ont oavsett vad jag gör. Det hjälper ju inte att lägga mig ner och dö. Jag får ju inte mindre smärta av det. Just nu gäller det att hålla ut till den 22 januari, då jag ska opereras igen. Pirrig? Japp! Förväntansfull? Dubbeljapp!
Nu är det dags att göra lite nytta. Tänkte mig ett gympass, men tror att det är svårt att konkurrera med TV-sporten. Jacob kommer ut och äter middag i eftermiddag. Plocka ihop resterna av julen, vika tvätt och allmänt pill och plock står på agendan. Därefter uppladdning inför morgondagen och åter till ordningen.
Diagnos eller inte?
Under jullovet har många tankar och funderingar riktats mot en speciell person. Tänk vad vissa kan beröra.
När vår Jacob fick sin språkstörning diagnosticerad var min mamma orolig över just en diagnos. Tänk vad det kan ställa till det i framtiden. Vi kände oss "tvungna", dels för att skola krävde - vilket vi motsade - och dels för att J ska som vuxen veta att vi gjorde allt och lite till för att finna lösningar, strategier och hjälpmedel för att J skulle få allt det som krävdes. En period var jag inställd på att vi skulle flytta till Sigtuna, Hällsboskolan, för att han skulle slippa gå på internat som sjuåring.
Vi hade dock tur. I Göteborg fanns två logopeder som hade erfarenhet av Verbal dyspraxi, vilket är ovanligt, väldigt ovanligt. Vi hade dessutom tur att den vikta platsen i en språkklass på Kannebäcksskolan, gick oss förbi. J stannade kvar på sin skola och vi trixar, mixade och trollade med knäna så att han fick sina talträningstillfällen i Göteborg samt galet mycket tid för läxläsning.
Nu har det gått fantastiskt bra, och det är väldigt få som hör att Jacob har de svårigheter han har. Gymnasiet har gått väldigt bra med tillsvidareanställning innan studenten. Sedan november har han ett nytt arbete, då den gamla firman varslade tre stycken och J var en som fick gå. Vi brukade säga till J att han har haft tur och bara fått en språkstörning, då det mest vanliga är att det är ett multipelt funktionshinder.
Nu är det inte Jacob som har fokuserat i mina tankar, utan en annan ung vuxen. Vi var inte helt odelat positiva till Jacobs diagnosticering, men var överens att göra den. För vem gör vi den? Skolan? Individen? Samhället? Familjen? För vem? I detta speciella fallet tror jag att den enskilde individen fått så mycket bättre förutsättningar för att klara både ungdomsåren och vuxenlivet med rätt diagnos och rätta insatser. En hel familj är lidande och ensam i mitten står en förtvivlad tjej.
Vi inom skolan kan inte kräva en utredning för att eleven ska få den hjälp som krävs för att eleven ska kunna nå målen. Jag kan se tillfällen att det underlättar för alla berörda. Problemet för många som tex ligger på särskolenivå och det inte finns dokumenterat så blir kraven olidligt stora. Just detta speciella fallet innebär det ett exkluderande i samhället och står utan all möjlighet till att få ett arbete.
I min, ibland naiva, värld ska det finnas plats för alla - alla! Ingen ska få stå utanför samhället som så ung och har bara en önskan - att få må bra och få ett arbete.
Vad gör vi för fel?
När vår Jacob fick sin språkstörning diagnosticerad var min mamma orolig över just en diagnos. Tänk vad det kan ställa till det i framtiden. Vi kände oss "tvungna", dels för att skola krävde - vilket vi motsade - och dels för att J ska som vuxen veta att vi gjorde allt och lite till för att finna lösningar, strategier och hjälpmedel för att J skulle få allt det som krävdes. En period var jag inställd på att vi skulle flytta till Sigtuna, Hällsboskolan, för att han skulle slippa gå på internat som sjuåring.
Vi hade dock tur. I Göteborg fanns två logopeder som hade erfarenhet av Verbal dyspraxi, vilket är ovanligt, väldigt ovanligt. Vi hade dessutom tur att den vikta platsen i en språkklass på Kannebäcksskolan, gick oss förbi. J stannade kvar på sin skola och vi trixar, mixade och trollade med knäna så att han fick sina talträningstillfällen i Göteborg samt galet mycket tid för läxläsning.
Nu har det gått fantastiskt bra, och det är väldigt få som hör att Jacob har de svårigheter han har. Gymnasiet har gått väldigt bra med tillsvidareanställning innan studenten. Sedan november har han ett nytt arbete, då den gamla firman varslade tre stycken och J var en som fick gå. Vi brukade säga till J att han har haft tur och bara fått en språkstörning, då det mest vanliga är att det är ett multipelt funktionshinder.
Nu är det inte Jacob som har fokuserat i mina tankar, utan en annan ung vuxen. Vi var inte helt odelat positiva till Jacobs diagnosticering, men var överens att göra den. För vem gör vi den? Skolan? Individen? Samhället? Familjen? För vem? I detta speciella fallet tror jag att den enskilde individen fått så mycket bättre förutsättningar för att klara både ungdomsåren och vuxenlivet med rätt diagnos och rätta insatser. En hel familj är lidande och ensam i mitten står en förtvivlad tjej.
Vi inom skolan kan inte kräva en utredning för att eleven ska få den hjälp som krävs för att eleven ska kunna nå målen. Jag kan se tillfällen att det underlättar för alla berörda. Problemet för många som tex ligger på särskolenivå och det inte finns dokumenterat så blir kraven olidligt stora. Just detta speciella fallet innebär det ett exkluderande i samhället och står utan all möjlighet till att få ett arbete.
I min, ibland naiva, värld ska det finnas plats för alla - alla! Ingen ska få stå utanför samhället som så ung och har bara en önskan - att få må bra och få ett arbete.
Vad gör vi för fel?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)