Vem bör få bli nämndeman?

Idag var jag inkallad som vittne i ett mål. Rättegångar har jag varit och lyssnat på för en massa år sedan, då jag läste rättskunskap och företagsjuridik. Jag gillar juridik. Det är ett spännande område som är så brett. 

Dagens gärning var en självklarhet. Det är verkligen en medborglig skyldighet. En skyldighet som vi måste värna om. Vi måste alltid stå på rättvisans sida. Trots detta så har jag åsikter om hur det borde gå till. Jag har en bestämd åsikt om att vittnesmål bör få ges skyddat och anonymt. Ett vittne ska kunna lämna rättssalen och känna sig trygg. 

Jag har även åsikter om hur nämndemännen bör utses. Idag har domstolarna svårt att få folk att ställa upp som just nämndemän. De representeras från olika politiska partier, och där kommer frågetecken nummer ett upp. Är det verkligen rimligt att vi har politiska representanter i våra domstolar? Min bestämda uppfattning är att det borde vara sakkunniga som bistår domaren. Idag var den ena nämndemannen en mycket äldre kvinna och det såg nästan ut som hon satt och sov. Hennes engagemang såg ut att vara måttligt till nästan inget. Nämndeman nummer två var en man som inte visade en enda min. Han var verkligen förstenad. Den tredje var en kvinna som verkligen var aktiv. Hon antecknade, tittade på de som talade och var med i matchen. 

Jag är nöjd med min gärning, nöjd med domen och imponerad över domarens sätt att avsluta eftermiddagen med mycket bra och tänkvärda ord till den åtalade. Ord och goda råd! Hoppas verkligen att vederbörande tar till sig dessa och att hen kommer på rätt sida lagens råmärke. Jag lider med hens föräldrar som just lever i ett litet helvete.  

Gubbarnas gubbar!

Fredagskvällen bjöd på hemkörda hamburgare, gjorda på Gårdens nötfärs, och jordgubbar med vaniljglass från SIA-glass. Det där med jordgubbar är ju det godaste av alla bär. Eller iallafall bland det godaste. Det är ju inget större fel på blåbär och hallon. 

Mätta har vi landat i soffan för att strax se på Micke och Veronica. Får bli detta då det inte blev Veronica Maggio på Liseberg, då ryggen valde att sätta den sidan till. Ja, ja, vad är en bal på slottet? Det blir att ta oss till stan imorgon istället. Göteborgsvarvet lockar, då son och svärson ska springa. 

En lördag utan arbete. Kanske även hela helgen blir arbetsfri. Känner mig oroväckande lugn över arbetsläget. Har bara två klassers inlämningar/prov kvar att bedöma. Har förberett betygen så långt det går och registrerat de svenska nationella. Vad är det jag har glömt? För inte kan det vara så att jag har, efter elva år, bättre organisationsförmåga. Hoppas att det håller hela vägen ut, för nu är det inte lång tid kvar. Galet, sa Bill! 

Ytterligare ett läsår att lägga bakom sig. Ett bra läsår, med mycket spännande saker gjorda. Dessutom går jag ett nytt spännande läsår tillmötes. Samarbete med Unicef på G, som jag kommer att starta upp redan i sommar. Lektionsmaterial med barnkonventionen inkluderat, som ska bli webbaserat. Handledarutbildning för VFU-studenter under september. Skapande skola-projekt med blandat annat fokus på barn i andra länder samt världens katastrofer. Vad detta ska utmynnas i  återstå att se.

Fast nu stänger vi butiken för idag och tar helg!  Allt gott!

Säsongspremiär!

Vilken dag! Idag har vi haft strålande sol, cirka femton grader och lite vind. Redan igår plockades paddelsakerna fram, så det var bara att fixa lunchen och slänga upp kajakerna på biltaket och dra. Idag la vi i kajakerna i Fiskebäck. Ut på ett stilla hav. Vad kan vara bättre för själen? Kluckande vatten, sjöfåglar och skriande fiskmåsar. Å vad jag älskar detta. 

En långlunch i lä på Stora Lyngskär, med en espresso och vad mer kan man begära? Att få ligga i solen och bara njuta. Vilken förmån att få bo så här! 

Dock så kostar det! En lugn paddling, men sören vad ont jag har nu. Det kostar att ligga på topp! Så nu är det soffhäng som gäller. Soffhäng och en balja te. 

Konstig är hjärnan!

Konstig är hjärnan! Väldigt konstig! Trots att det är snart 1.5 månaden sedan pappa gick bort, så spanar jag fortfarande efter röda 945:or. Så fort jag ser en tittar jag ner på nummerplåten och sedan på föraren. Det kan ju vara pappa, eller inte. Just inte är det ju, men ändå så går blicken automatiskt.

Känslan när jag är och tittar till huset är mycket konstig. Mitt barndomshem, som snart ska avyttras. Huset där jag bodde i åtta år, innan vuxenlivet tog över och jag flyttade in till stan. Gräsmattan har börjat att växa till sig. Maskrosorna likaså. Trollhasseln börjar knoppa sig, och jag får nog ta med mig en sax nästa gång och ta med mig en fin gren hem. Det känns konstigt att jag inte får gå in i huset. Inte ens på tomten, då jag begår lagöverträdelse. Tänk att en av fyra barn kan få ställa till det så. En av fyra som tror sig ha rätten att bråka. Knepigt! Det river upp såret. Såret som bara vill läka och bli ett stort ärr av minnen. Positiva minnen! 

På fredag är det tänkt att vi ska ha urnsättning. Pappa ska hämtas från begravningsbyrån och göra sin sista resa. Sin sista resa till graven där mamma redan ligger. Till sin sista vila. Nu är det så definitivt att vi är de äldsta i familjen. 

Allt har sin tid! Tiden läkar alla sår, även om tiden är olika lång. Nu åter till vardagen och just nu innebär det att jag måste köra mitt träningspass. Programmet ligger och stirra på mig. Gör det nu!

God kväll!

Hur många tårar finns det?

Dagen idag har varit tung. Mycket tung! Hur många tårar finns det? Hur kan saknaden göra så ont? Trots detta så blev dagen fin. Pappa fick en begravning som jag tror att han ville ha. Tror att mamma satt där uppe och dingla med benen, och gillade det hon såg. Nu är de tillsammans igen, efter 17 år. Nu tillhör jag den äldsta generationen och det är jag inte redo för. Vill inte, fast har inget val. Det är ju ett faktum.

Prästen som begravde pappa  höll en fin gudtjänst. Han lyckades verkligen prata om pappa så som han var. Så som hans liv hade varit, från Strömstad till Göteborg, och vidare till Särö. Han sätt att beskriva pappa och hans livsgärningar var så fint. Från vörtbröd till kanelbullar. Från de skånska sädesfälten till det bakade brödet. Från att vara gift och få fyra barn, till änkeman i 17 år. 

Trots alla tårar så känns det bra. Det känns bra att fått dela denna dagen med de mina och alla i familjen. Syskon, respektive, svågrar och svägerskor, svärföräldrar och kusiner. Det blev trångt i vårt hus, men så skönt att alla var här. Det gör det lättare.

Livet går trots allt vidare. Ett liv utan pappa, fast han finns ändå alltid med mig. 

RBS - Unicef

Att jag brinner för barns rättigheter vet nog de flesta. Att få våra elever medvetna om sina rättigheter är viktigt, jätteviktigt. I två år så har vi på Smedingeskolan varit en rättighetsbaserad skola, vilket innebär att vi ska implementera barnkonventionen i nästan allt. 

Dessa åren har varit intensiva, svårarbetade - delvis, och framför allt jätteroliga. Vi i personalen har fått utbildning, eleverna likaså. Ändå så kan vi inte luta oss tillbaka och leva på gamla meriter. Vi måste arbeta hela tiden. Nu tycker jag att vi på Smedingeskolan har lyckats bra. Vi kämpar med att få in barnkonventionen i planeringarna, få eleverna att förstå, att deras röst är viktig. 

Vårt elevråd har vuxit sig starka detta läsåret. De sköter sina möten helt själva, och det gäller elevrådsmötena, styrelsemötena samt utskottens möten. De är grymma!

Inför det sista året ska vi dokumentera. Lektioner ska skrivas ner, bearbetas och samlas i en gemensam läromedel. Och där kommer jag in i bilden. Jag ska konsulta för Unicef i höst. Förvisso bara 20 %, men det ska bli så skoj. Det kommer att bli en intensiv sommar och höst, men så spännande det ska bli. Jag är mäkta stolt över att ha fått detta erbjudande. Ett erbjudande som definitivt kommer att ge energi samt kunskap som lätt kan appliceras på mitt yrke. Jag kommer att fortsätta på 100 % på Smedingeskolan. Blir bra att jag får behålla mina grupper. 

Jag ser verkligen fram emot den kommande hösten. Nya utmaningar!

Blockad, blockad och igen

Tredje gången (på kort tid) gillt? Nu tänker jag mig att denna ska hjälpa länga. Längre än sist. Igår eftermiddag ringde mobilen och jag kunde inte svara. Ser att det är från Spine center och inser att det kan vara så att jag precis missade en blockadtid. Fem minuter senare är jag tvungen att svara. Vill verkligen inte missa detta. Känner mig så nöjd över att få tillhöra dem som får hjälp av dr Hägg. Får hjälp av Spine. Att Region Halland betalar för att jag ska få mina blockader där och inte behöva vänta i månader för att få komma till Varberg, och då talar vi månader runt ett år. 

Uppe med tuppen och in i duschen för Descutantvätt. Det är som att tvättas i klorin. Det kliar, torkar ut och gör håret risigt som Svinto, men hellre ren som en tvål inför morgonens övningar. Halv åtta ska jag vara på Spine. Det jag inte visste var att det var på operation jag skulle. Ombytt i rock, tossor och hätta på huvudet kliver vi in operationsavdelningen. Normalt brukar jag inte vara i uppåträtt skick, utan nedbäddad och nästin intill sövd. Lite pirr i magen, för jag vet att det kommer göra så galet ont. Ont, ondare, ondast! 

Efter att fått veta att jag fick tolv sprutor den första gången då de la en blockad, så vill jag inte veta. Är bara så tacksam för att det är över och att jag fick komma hem och kraschlanda i soffan. Insåg att det blev inget jobb denna dagen inte. Illamående och båda benen "sovandes" somnade jag gott i soffan under yllefilten. Hoppas att känslan ska försvinna snabbt samt att jag blir hjälpt. Verkar positivt redan nu, och det vill inte säga lite det. Brukar inte känna av resultatet samma dag, så hoppas att detta visar på något gott. 

Jag borde försöka ta mig samman och arbeta lite. Stormaktstiden är på G i år sex och med tanke på situationen med att min pappa gick bort, så blev det inte mycket arbetat i påsk. Det visar sig nu, tyvärr! Så är det och blir det när livet sätts på hårda prov.