Rensar mitt barndomshem

I dagarna två har vi slitit i pappas hus. Det har rensat och slängts. Många saker har vi hittat. Saker som helt plötsligt väcker minnen till liv. Minnen från vår barndom. En hel del frågetecken har dykt upp. Hur kom det sig att mamma och pappa, fast mest mamma, sparade på så mycket. Jag tror inte att man kan ha så många stearinljus hemma. Vad är det för fel på att använda dem? Ja ett par tre vänder till Klovsten och en överfull gillestuga, men nu är alla skåp och garderober tömda. 

Just nu är jag så trött i kroppen. Den skriker och huvudet känns väldigt tomt. En sak är säkert. Nu ska vi rensa på vår vind. Vi ska inte lämna över en massa prylar till barnen, som ingen vill ha. Där ska rensas. 

Ytterligare en sak är säkert. Jag är så tacksam för mina barn och deras respektive. Så de har slitit dessa dagar. De är, alla, dessutom grymma på att organisera och det kan sägas att det behövde Lotta och jag. 

Imorgon ska jag sova ut! Jag ska sova sju kvartar i timmen. Natti!

Why?

Ställer mig tusentals frågor hela tiden. Why ekar i huvudet. Why? Why? Why? Melissa Horns melankoliska låtar strömmar ur högtalaren och jag jag vaggas in med mina frågetecken. 

Hur kommer det sig att det är ok att vräka ur sig saker och ting hur som helst? Är det ok att bara köra sitt race utan att se sig runt? Hårda ord, kanske utan eftertanke, från vuxna munnar. Hur svårt kan det vara att vara hövlig? Vilket samhälle vill vi bygga? Vilka förebilder vill vi vara för de yngre generationerna? Jag skulle kunna fortsätta mina frågor i det oändliga. 

Tankarna snurrat kring hur blir det när jag blir gammal, ja riktigt gammal, när dagens ungdomar ska ta hand om oss äldre. Många, ja verkligen jättemånga, är ödmjuka och har hjärtan av guld. Tyvärr så har vi också en generation där flertalet som också fostras in i ett förhållningssätt som bara kretsar kring dem själva och de gör vad de vill. Krav får inte ställas, utan deras lust styr. Vill de inte så vill de inte. Hur ska vi kunna få ett fungerande samhälle när det enda som gäller är jag. JAG! JAG! JAG!

Frågor kretsar vidare i mitt huvud. Hur kan fyra person, som har fått samma förutsättningar i livet, vara så olika. Fyra person som fått så mycket hjälp genom livet. Ser foto efter foto läggas upp på mitt barndomshem. Undrar om Drutten står kvar i gillestugan? Var finns stekgaffeln från femtiotalet? Den gamla tomten med skärven i handen. Vart tar han vägen? Var är tavlan som jag broderade och gav mamma en jul? Vems vägg ska den pryda? Vart tar mormors broderade dukar vägen? Ett genuint hantverk. Vems bord ska de pryda? Tänker tankar som jag inte borde, men kan inte slå dem ifrån mig. Tårarna stiger i ögonen och rinner ner på kinden. Det gör ont. Det gör jätteont. 

Hur kommer det sig att ödmjukhet kan vara en bristvara, men egoism tar allt större plats? Tänker tillbaka på alla fredagar som jag har varit med mamma på stan. Fredagarna var först lördagar. Varje lördag var vi på stan. Mat handlades i Saluhallen. En butiksrunda och det viktigaste av allt fikastunden. Fikastunden i timmar. Alla dessa pratstunder, som tog slut för snart 18 år sedan. När jag blev äldre tog jag bussen in efter fredagens sista lektion eller arbetet. George du Wahls smörgåsar och tårtor var bäst. När vår familj växte med barnen, blev det snabbt en vana vid fredagsfikan med mormor på stan. Oftast träffades vi i Saluhallen. En wienerkorv i handen var godis. Ett kort stopp hos faster Elsa på Milda Mathilda. Varje fredag slutade hemma hos oss, med kvällsfika. Hugo Ericsons tjocka hönekaka och ost. Fredagsmysets Rolls-Royce. 

Minnen som aldrig kommer att blekna. Minnen som stärks med pappas absolut stans bästa vörtbröd. De godaste äpplegifflarna som levererades. Alla chokladkakor som pappa alltid hade med sig när han kom hem för att äta hos oss eller fira en födelsedag. Det gjorde inget att barnen var vuxna. Det värmer i hjärtat att veta att det var med oss han ville fira sin sista jul. Anade han att det var så? 

Återigen fylls hela jag med frågor. Hur kan man göra så här? Mot mig? Mot mina barn? Mot min syster? Mot mina syskonbarn? Hur kan vi ha blivit så olika? Är det girighet? Är det mycket vill ha mer? För mig finns det inga pengar i världen som kan ersätta mina minnen. Inga pengar i världen!

Längtar

Tänk att en 30-årig dröm har gått i uppfyllelse. Helt otroligt! Nu är vi sommarhusägare. Ett eget sommarhus i Haverdal. En av det finaste ställena i Sverige. Allt har sin tjusning och även om jag egentligen är en fan av klippor, så är det just Haverdals enorma sandstrand  som är så otroligt fin oavsett årstid. 

Igår var vi nere en vända med nya sommarmöbler och en cykel. Ett riktigt Ikeafynd. Samtidigt passade vi på att mäta och skriva upp  vad vi behöver komplettera med. En lång lista upprättades. 

Efter en mysig fika med Ina blev det en långpromenad med Ebba. Havet var nästan helt stilla. Sensommarvärme och höstdofter turades om. Det går inte att beskriva, måste upplevas. Å vad jag längtar till våren. Jag hoppas innerligt att påsken blir mild så vi kan åka ner och öppna. Det är nästan som om jag skulle vilja hoppa över vintern, men det går ju inte. Jag älskar ju vinter och snön med. 

JA vs NEJ

Ja! Ja! Ja! Ja, eller hur? Hur lätt är det inte att säga ja? Überlätt! Nästan lite för lätt. 

I våras så dök det upp att gu skulle hålla i lokallärarutbildnings-kurs i Kungsbacka. Jag som har varit lite konfunderad över varför vi aldrig får erbjudande att ta emot lärarstudenter, såg en chans att om det mot förmodan skulle hänga på detta att jag inte har handledarutbildning. Anmälan skickades in.

I somras dök ett mail upp i min inbox. Vill du vara med i ett forskningsprojekt med Chalmers? Japp, och där gick ett svarsmail iväg. Klart jag vill!

Ytterligare ett mail kom från Victoria i Spanien. Vill jag samarbeta med henne och Common ground med mina sjuor? Jo men klart vill jag att mina elever ska få möjlighet till att producera texter som översätts till barn i Marocko.  

Hur kommer det sig att det alltid är samma människor som dyker upp på alla olika grupper? Made by Kungsbacka! Barn- och ungdomsombud? RBS-skola med Unicef? Ibland önskar jag att jag lärt mig att säga tack, men nej tack! Fast hur kul hade det varit då? Det är väl bara så det är. Det är så mycket lättare och roligare att säga ja.

Så nu kör vi, igen...

Tänk vad ett mail kan ställa till det!

Tänk vad ett mail kan ställa till det. I somras kom ett mail från en fd kollega, där hon efterfrågade ett samarbete med Victoria i Spanien. Victoria arbetar med bland annat Common ground. Ett arbete som innebär att hjälpa andra, att vara världsmedborgare. Hon har ett nära samarbete med Marocko, där hon bland annat hjälper kvinnor att bli självförsörjande och stöttar elever. Vid ett besök i en bergsby blev hennes, då åtta år gamla, son fundersam över belysningen i en skola. Det resulterade i en loppis på den gamla skolan hemma i Onsala och pengar skänktes och Victoria och hennes familj köpte glödlampor och såg till så att en elektriker kom och installerad elen. En av eleverna hade inga skor. Det slutade med att dottern gav bort sina gummistövlar.

Denna historien fick klass 7A höra idag, via Skype. Tankar väcktes och nu vill klassen hjälpa till. De vill vara världsmedborgare. Vi kommer att börja vårt samarbete med att skriva texter. Texter gjorda av elever till elever. Texter inom många olika områden, som ska översättas till engelska, franska och arabiska. Elever lär elever. 

Tankar om en loppis poppade upp. Sälja saker och kanske köpa skolmaterial till de marockanska barnen. Skänka sina urvuxna skor och vinterkläder kan få ett nytt liv i Marocko. 

Följ gärna vårt arbete på bloggen, www.smebloggarna24-7a.se. Victoria bloggar på http://www.vilostrada.com/commonground/about-commonground/ 

Tankarna är många och jag är så tacksam för att just jag får arbeta med dessa sköna ungdomar i 7A. TACK!

Lazy Sunday - NOT!

En söndag i icke arbetets-tecken. Det får räcka med att lördagen veks åt arbete. Dock så har inte det varit en lat söndag här inte. 

Morgonen började med ett pass på gymmet. Inte för att det tar så väldans lång tid att köra mitt rehab-program, men ska det göras så ska det göras ordentligt på Friskis. Det bästa är att få inta bastun en stund. Inte säskilt länge, men så skönt. En egen stund i tystnad.

En söndagsfundering - hur länge rehabar man? Har nu kört på i nio år. Nio år! Nio år utan avbrott. Galet, sa Bill! Skulle vara skönt att kunna se en ände i det hela, men jag lär få fortsätta. Tur att jag har uthålliga sjukgymnaster. Tänk på det ni som gnäller över vården. Det finns stjärnor som lyser klarare än klarast, och dem har jag fått. 

Efter gym blev det vika tvätt, plocka i ordning bland kajakprylarna och dammsugning. Med andra ord hade jag det lite långtråkigt. Framför allt så var uppgift nummer tre inget bra val. Inte min kind of cup of thé. Nåja, nu är i alla fall de inneboende husdjuren utslängda. Dammråttorna! 

Ska ta mig an " Jag heter inte Mirjam." En stark bok, som berör och är mer aktuell än någonsin, då vi har 60 miljoner flyktingar i världen varav hälften är barn. Värsta scenariot sedan andra världskriget. Det känns gott att göra skillnad och skänka pengar till Unicef. Gör det du med. Gör skillnad!

En omtumlande vecka lider mot sitt slut

Då nalkas det helg. Äntligen! Har avslutat arbetsveckan med ett rehab pass på Friskis & Svettis. Var i och för sig hos sjukgymnasten igår, men det blev bara lite träning. Fick, som jag brukar, behandling av nacken samt akupunktur. Tyvärr så kan hon inte sätta nålar på vänster sida av ryggraden, i länden. De gör så sabla ont så hon var tvungen att ta ut dem. Om det blir samma nästa gång så får hon finna ett nytt ställe. Dagens gympass förlängdes med fem minuters promenad på löpbanden. Hoppas nu inte att det blir bakslag. Vill så himla gärna kunna promenera igen. 

Helgens begivenhet, femtioårsfest i Skåne, har tyvärr fått avbokas. Fixar inte att åka så långt och sitta en hel kväll. Trist, men bara att acceptera. Veckans händelser har verkligen spätt på värken. Kan ju lugnt säga att denna veckan och förra har varit både omtumlande och frustrerande. Fast, det som inte dödar det härdar. Eller är det tvärtom? Fast desto mer det blåser, ju rakar ska man stå. Vi får väl se hur det blir med det.  

Just nu är det bara skönt att få ligga raklång i soffan och pusta. Pusta och ladda mig. Å vad det skulle vara skönt med ett långlivat batteri i nervsträngsstimulatorn. Ett som inte behövde laddas varje dag.  Har ju haft den i snart tre år. Tre bra år, då den tar en del av nervsmärtan. 

Nu ska jag grotta ner mig i menyn från Pasta +. Se vad magen kommer att erbjudas för några godsaker. 

Ha en skön hösthelg!