Tråkigt!

Tråkigt! Tråkigt! Tråkigt! Tråkigt! Tråk... Ja, jag slulle kunna göra listan så mycket längre, men hjälp vad tråkigt jag har. Till på köpet så är det inte bara tråkigt, jag har även svårt att fokusera. Jag skulle ju till exempel ta tillfället i akt och grottat ner mig i en bok, men tji fick det. Det fungerar inte. Att bara hemma och sjuk i en massa feber känns så mycket lättare. Då är det bara att ligga kvar under täcket och sova, dricka nyponsoppa och bli frisk. Att vara hemma med en totalkraschad rygg är ju bara så jobbigt. Jag ska träna sex gånger per dag. Yes! Det borde ta dö på lite tid. Till saken hör att det är en övning där jag står lutad mot en vägg och lyfter ena knät upp mot magen. Tio gånger. Max 20 sekunder. Jag ska röra på mig. Tvingade mig ut på en promenad igår eftermiddag. Normalt tar den 20 minuter. Igår tog den 60 minuter på kryckor. Sakta, sakta! 

Det är tur att jag vet att det går över. Ett olycksfall i arbetet som sjukgymnast, ska egentligen kalla henne för fysioteraput, A sa förra måndagen. Träningsförbud i minst två veckor. Sjukgymnast A nummer två, suckade när hon såg mig i onsdags. Ackupunkturnålarna sved ordentligt. Tveksamt dock om de bidrog till mindre smärta. Doktor K sa igår det som jag absolut inte ville höra. "Den där skidresan var nog inte så bra." Tystnad! Tankarna snurrade. Kanske inte just skidåkningens fel denna gången i alla fall. Får nog skylla på bilåkningen. 140 mil enkel väg. Fast jag vet ju att det blir bra igen, men jag vill ju vara på arbetet. Jag vill ju vara med mina elever och kollegor. Jag vill ju föreläsa om barnkonventionen imorgon. Jag vill ju vara med på vårt Öpper hus för blivande år sex imorgonkväll. Jag vill.. Jag vill en massa saker, men säger som Alfons Åberg: Jag ska bara... Jag ska bara bli smärtfri först.