Våååår

Solen lyser och värmer så där gott igenom fönstret. Slutet på februari och våren har, statistiskt, kommit till oss på Västkusten.  Natten har varit kall och när jag drog upp rullgardinen imorse så blev hela jag varm, varm i kylan. Detta vädret är så otroligt vackert och inbjudande. Det är ju så otroligt lyxigt att vi bor mitt i detta. Underbart!

Jag är ju en person som älskar alla årstider. Älskar snön och kylan. Älskar mörker och regnsmatter mot rutan. Älskar värme med sol och bad. I år älskar jag våren lite extra, då vi har blivit med sommarhus. På önskelistan står att vårvädret består så att vattnet kan sättas på till påsk. Det är som om jag vore elva år och har fått en ny cykel. Jag bara väntar på det rätta vädret. Jag säger som det står på min Lundhagst-shirt "Älskar årstider!". Så är det!

Dagens utmaning blir att ta mig ut en sväng. Rasta lungorna och benen. Andas in, andas ut. Djupandas! Var glad och tacksam för att det inte blev värre. Var glad och tacksam för att jag använder hjälm och ryggskydd. Var glad och tacksam för livet! 

Love it! <3

Skratta aldrig åt en sjukgymnast som säger att du har brutit revbenen!

Att ta livet med ett leende och skratta ofta och mycket är bra, men skratta aldrig åt en sjukgymnast som säger att du har brutit revbenen. Detta gjorde jag i fredags. Jag fick till svars att det var inte så ofta hans patienter skrattade åt honom när han berättade att patienten ifråga har brutit revbenenen.

För att göra en kort resumé. I torsdags, vår femte skiddag i Kitzbühel, kraschade jag rejält. Jag missade pisten i mycket hög hastighet och flyger utanför pisten och landar på ansiktet och bröstkorgen, och förlorar medvetandet. När jag vaknar upp skriker jag förtvivlat efter Jeppe, som missat mig, då det var kraftig dimma. Efter ambulansfärd, under blåsljus, kom jag till St Johanns Krankehaus. Snabbt in för datortomografi på skallen och röntgen från nacken till bäckenet. Första svaret kom att inget var brutet, men en ny röntgen över lungorna och revbenen skulle göras. Fortfarande ok, men en specialist skulle rådfrågas. 

Eftersom jag förlorade medvetandet så var det absolut ingen chans att jag fick åka hem, utan upp på avdelningen för likasinnade - mao skidskador. Byte av nackkrage, från en hård till en något mindre hård i skumgummi. Uppkoppling mot EKG, pulsoxiometer och blodtryck det kommande dygnet. Regelbunden väckning och lys i ögonen. Det blev inte mycket sömn den natten. En bekymrad sköterska som ogillade mitt låga blodtryck. Hon fullkomligt hällde i mig vätska. Jag som tyckte att två enliters termosar och en tredje på G var mycket vätska. 

Vid morgonronden fick jag veta att allt såg bra ut, men inte så länge till. Jag inväntade att få bli utskriven och hemskickad, när sjukgymnasten kom in.

"Frau Jeppsson!" Du har brutit revbenen!

"Nej, det har jag inte."

"Jo, det har du!"

Jag skrattar!

"Det är inte ofta mina patienter skrattar, när de får veta att de har brutit revbenen."

"Nej, men vad ska jag göra? Denna kropp!"

När han fick veta turerna med diskprotes, nervsträngsstimulator och brutna revben eller ej, så höll han med om att vi - framför allt jag - ska vara så tacksam för just bara hjärnskakning, whiplash och revbensbrott. Jag trodde ju att jag skulle dö när jag förlorade medvetandet. Då är man tacksam för revbensbrott!

Nu, så här några dagar efter smällen, förstår jag varför man normalt sätt inte skrattar åt en sjukgymnast i detta tillståndet, för satans i gatan vad ont det gör. Jag är dock fortfarande skakig efter kraschen. Blåmärkena börjar trona upp sig på kroppen.  Skräcken när jag blundar och känner smärtan vid fallet och tankarna far iväg till vad som hade kunnat hända. En slutsats: ja, jag ska sluta att åka så snabbt men jag ska INTE sluta att åka skidor. 

Nu väntar sjukskrivning, ny lungröntgen och rehab. Jag hoppas att jag snabbt är på benen, så att jag kan återgå till arbetet. Återigen är jag så himla tacksam för allt som är positivt. Tacksam för kompetent personal, både i och utanför pisten. Fantastisk vård på sjukhuset, med underbar personal och härliga likasinnade rumskamrater. Tacksam för SOS internationell i Köpenhamn. 

Men visst håller ni med om att detta var inbjudande:

Nästintill nypistad backe, med lite folk i. Det var just bara det att dimman kom i vägen. 

Kärlek till alla hälsningar och genuint oroliga kommentarer. Det hjälper! //M <3 

Nästa Stockholm, Stockholm nästa

Tåget närmare sig Stockholm. Två dagar med Rättighetsbaseradskola, Unicef. Möten med likasinnade, men ändå ett ledsamt möte. Ett sista möte med RBS-skolorna. Vad händer sedan? Imorgon ska jag presentera min skolas vision, och just där står det nu ett stort frågetecken. Vad kommer det att bli av RBS? Vad kommer det bli av elevdemokrati och medbestämmande? Frågetecken hopa sig och det ända jag ser är just ett stort frågetecken. 

Min dröm, den drömmen som jag presenterade på Peacha kocha, den 20/11 2014, är fortfarande en dröm. En dröm som jag vill förverkliga. En dröm där alla skolor i Kungsbacka kommun är just RBS-skolor. Konceptet kan aldrig vara fel, utan måste kunna spridas. Jag fortsätter att leva på drömmen och spånar på framtidsplanerna. Vill så mycket, har så mycket att ge. 

Utan snus försmäktar jag på denna ö

Ja, nu bor jag ju inte på än ö, även om namnet kan låta luras. Dessutom så snusar jag inte heller. Däremot så försmäktar jag snart utan broddar. Bröt mot mitt utegångsförbud och smög ner mellan husen för att hämta mina kryckor i bilen. En kort promenad ner till apoteket, för att med tappra försök prova ut broddar till mina curlingkängor. Detta vissa sig vara mission impossible. De måste gå lätt att trä på samt plocka av, och helst inte synas. 53 år och broddar! Ja, nu har väl inte just någon åldersgräns, men det känns lite pinsamt. Löjlig tänkt, jag vet. Jag måste ju kunna ta mig ut med denna halta och lytta kropp. Trots en mycket behjälplig expedit, eller farmaceut egentligen, försökte sälja in deras produkter och det gick så där. Snopet fick jag vandra hem, i ett underbart väder, och pilla i mig morfin. 

Det är ju själva den att det inte kan ge sig. Så nu ligger jag åter i soffan och inväntar att smärtan ska minska. Tänker mig att en kopp kaffe och gårdagens kanelbulle kommer att sitta som en smäck. Jag borde ju kunna sysselsätta mig en stund med att rensa på alla miljoner olika ställen i huset, men vi får se. Kan ju i alla fall njuta av att allt är nytapetserat och nymålat, i hela huset. Vi är sjukt nöjda med våra tapetval. Nu inväntar vi bara mattläggaren som ska fixa alla golv där uppe samt trappan. Allt blir verkligen tipp topp. 

Ni där ute, fäll ut dobbarna och gå försiktigt! <3

Träningssöndag

Oj vilken dag! Vi vaknade upp till ett kallt, mycket kallt, Särö med -20 grader. Äntligen vinter! Lägg där till knallblå himmel och vindstilla. Det blev att snabbt hoppa ur nattsärken och koka varm choklad samt bre smörgåsar. 

Gps:en ställdes på Sisjön, vårt favvoställe för skridskor, då vi helst vill åka på naturis. Just idag så var det just naturis vi inte önskade. Med ett par centimeter nysnö på isen gjorde det justskridskoåkning omöjligt. Isen var knacklig och dan. Ett kort åk ut på sjön och sedan tillbaka till väskorna. Av med skrillorna och på med curlingkängorna. En promenad runt sjön och sedan fika. 

Efter Sisjön bar det av till Friskis & Svettis. Ett inlöst presentkort blev ett årskort till Jeppe. Ett gympass med bastu senare ligger vi och slappar i varsin soffa. Trötta och mosiga. Nu laddar vi om inför kommande arbetsvecka. En arbetsvecka som innebär att min sjua får besök av en filmpedagog. Det ska bli kul att se vad detta leder till. 

Njut av vintern och en skön söndagskväll!//M <3

Åre levererar

En bonusvecka till fjälls är aldrig fel. Nu är vi i Åre med Hanna och Jacob. Kylan och snön har kommit. Kallt är förnamnet, mellan 15-20 minus biter. Den absoluta fördelen med sådan extremkyla är att snön är så perfekt. Snökanonerna går i ett. Det gäller att bygga lager på lager och in och värma kropp och näsa emellanåt. Skönt är det i alla fall.

Det får bli en del stopp och under dagen. Årets första semla inmundigades. Jättegod! 

En bonus idag var after ski med Lena och Håkan. Håkan är en gammal pluggkompis till oss, från Lewgrenska. Tiden går, men vi består. Vi, alla sex, tog en after ski på Årehyddan. Så himla trevligt! Sista biten ner för backen fick bli i totalmörker. 

Nu puttrar gulaschen på spisen, ett glas rött och mosiga efter duschen. Så här skulle vi ha det när det var som sämst. En ytterligare höjdpunkt är att ryggen-min är förvånandssvärt bra och kräver minimalt med morfin. That's nice! 

2016

Gott nytt år 2016! Vi lämnar ett tungt och jobbigt 2015 bakom oss och ser framåt. Ett nytt år med nya möjlgheter och nya utmaningar! Det kan bara bli bättre!

Vi inledde årets första dag med att åka till Friskis. Vi började ana oråd, då det var väldigt många lediga parkeringsplatser. När vi rundade husknuten blev det ett faktum. Friskis var stängt. Nu får vi vänta tills imorgon. 

Inget gym blev till att åka hem och slänga ut julen. Vi har packat ihop julen och ska även packa ihop hela huset, då vi ska tapetsera om alla rum. Dessutom ska det läggas nya golv på övervåningen och trappan. Ett tufft projekt, men så skönt att få det gjort. Dessutom ska vi, äntligen, bli av med våra fula innedörrar med guldkant. Vem väljer sådana? Måste vara någon som hade dålig färg-dag. 

Den traditionella nyårsdagsmaten pizza blir det inte. Här ska vi göra egen het thaimat. Tror jag hoppar lunchen ch går rätt på middagen. Så får det bli när jag vaknade efter tolv. Ja, tolv! Tonårsfasoner! Så blir det efter en trevlig nyår med goda vänner, som i och för sig inte blev jättesent. Fast släcker man vid tre-snåret, så får man skylla sig själv. 

Nu blir det att fortsätta det nya året med härlig känsla och arbeta för att det ska bli ett mycket bra år. Gott nytt år!