Tiden går fort

För fort ibland, både ur ett positivt och ett negativt perspektiv. En vecka med ryggmärgs-stimuleringen har gått för fort. Hade gärna haft den längre, mycket längre. Hoppas nu att Uppsala och jag har samma uppfattning och att jag får en permanent inopererad snarast. Det är verkligen helt otroligt. Att 10 000 mHz kan dämpa smärtan så, det är verkligen grymt. Idag togs elektroden ut och allt skickades iväg till Uppsala.

Höstterminen rusar mot sitt slut. En hel hög med arbeten ska bedömas, skriva omdömen och därefter ska betygen sättas. Tur att jag vet vad jag ska syssla med de kommande kvällarna  och helgerna. Så skam den som säger att vi arbetar så lite och har långa lov. De tre veckorna som är kvar på terminen kommer gå fort. Det är måndag fredag, hela tiden.

Stoppa och backa tiden tror jag SD:s Jimmie Åkesson vill. Hur kan man bara sympatisera med dessa individer? Finner inga ord! Måtte folk tänka om till nästa val.

Tålamod? Min sämsta egenskap

Vaknade av radion och konstaterade att arbete var inte att tänka på. Tränar mig på att tänka på mig själv, vilket inte heller tillhör mina bästa förmågor. Somnade om, djupt, efter att jag hade mailat iväg mina vikarieinstruktioner. Vaknade igen vid elva. Tror att kroppen behövde detta.

Äter en sen frukost och glädjs åt att de traditionsenliga jävulshuggen uteblir, när jag tömmer diskmaskinen. Inga värktabletter idag heller.  Upp i duschen, för att i alla fall känna mig piggare. Koppla ut dosan och in för en försiktig dusch. Torka, koppla elektroden och... Ja och? Självklart är oturen på min sida. Något är fel! Dosan piper och piper och piper. Testade säkert trettio gånger. Försöker få tag i Uppsala. Telefontid i eftermiddag. Pratar in på svararen och åker bort till min vårdcentral. Inga knixar på elektroden syns, utan allt är som det bör. Det är bara att invänta att Eva från Uppsala ringer.

-Hmmm, knepigt! Det måste vara fel på dosan eller sladden. Inte troligt att det är elektroden. Jag ber Christer, som var med på operationen att ringa dig. Han bor ju i Mölnlycke, så ni kan ju träffas.

Ja, det var ju just det vi skämtade om efter operationen. Jag bor i Särö och han i Mölnlycke, och vi kunde ju träffas halvvägs istället för att åka 55 mil. Så nu väntar jag, inte speciellt tålmodigt. Blir liksom handlingsförlamad. Vill ju bara att allt ska fungera. Grrr...

Får försöka träna mig på det där med tålamod. Tar och fortsätter på Kepplers bok igen.

 Jag som har lovat mig själv att aldrig mer åka tåg. Nu sitter jag här igen. I och för sig så fanns det inget annat val just idag. I fredags kom Jeppe upp till Uppsala, då vi skulle stanna till hos Annika och CH. Det kanske inte var det bästa draget att sova borta samma dag som jag blev opererad, men å andra sidan så klarar man en natt utan sömn. Det tog inte många sekunder innan jag somnade i bilen hem. Hem och hem, i alla fall till Kumla.  Stannade till i Jeppes övernattningslya, så slapp han åka hem till Särö över helgen. Det spelade ingen roll var jag ligger och har ont.

Vi tror att vi är strutsar. Gömmer vi huvudena så syns vi inte.

Det är tur att det inte är denna jätte dosa som ska opereras in. Modellen på denna samt fjärrkontrollen, som styr kalaset är av modell äldre. Inte direkt den nya Iphonen. Jag tycker fortfarande att det är helt otroligt. Elektrod strax utanför ryggmärgen, som sticker ut i ländryggen. Allt styrs från läkarens dator och min fjärrkontroll. Detta ska ge smärtlindring. Otroligt!

Hoppas nu bara att det vänder. Frågan är vad smärtan idag kommer ifrån. Det vore konstigt om jag inte kände av att de har kört upp en nål igenom ryggen längst med ryggmärgen. Det får väl vem som helst ont av. Har klarat mig utan smärtlindring idag och höjt upp nervsträngsstimulatorn enligt schemat. Upptäckte, vilket var tur att det skede idag, ett hål i förbandet. En ganska udda variant på dusch inledde morgonen, för att sedan ta oss till Apoteket. Ytterligare ett lager förband täcker nu öppningen. Hade det inte upptäckts idag så hade det blivit knivigt, då Jeppe kommer hem först på onsdag och det får under inga omständigheter bli blött.

Jag har dessutom lyckats sova i två nätter och vakna på samma ställe som sladdar, band och maskineriet. Trodde inte att det var möjligt. Hade faktiskt förväntat mig att jag skulle dra av mig allt i sömnen och vakna av larmet. Det är nog tur att jag inte gillar att sova på magen. Borta bra men hemma bäst. Ska bli skönt att få sova i min egna säng inatt. Löjligt skönt!

Tänker mig en skön natts sömn och förhoppningsvis arbete imorgon. Erfarenheten har dock gjort mig vis. Det är lätt att vara kaxig på hemmaplan. Avvaktar kvällen och natten, innan beslutet fattas.

Nu är det gjort, för denna gången

Vill ju inte gärna erkänna att jag var liten nervös, men det vad jag. Vad händer med minhjärna då? Självklart så glömmer jag saker, vilket faktiskt inte tillhör vanligheterna. Upp och en ny dubbeldusch med Descutan. Helt klart äckligt, men bättre än Hibiscrub. Ner för en god frukost. Visst är det de bästa med hotell? Färsk fruktsallad till yoghurten och sötsaker till kaffet, efter teet. Sofia jag är ledsen, men jag hoppade wienerbrödet och tog en croissant. Mumma!

Checka ut och upp på sjukhuset. En härlig morgonpromenad i ett underbart novemberväder. Efter lite letande så var jag på neurokirurgiavdelningen och där slår det mig. Attans, min väska är för lätt. IPaden ligger kvar på badrummet. Bra Malin! På med mobilen och ring. Den gulliga tjejen i receptionen kilade upp och hämtade den. Kan verkligen rekommendera Park Inn i Uppsala om ni är ibehov av ett bra hotell.

Väl inne på avdelningen blev jag tilldelad de fulaste kläder som kan tänkas. Hur svårt kan det vara? Framför allt när jag ska gå själv ner till operation. Delade lite tankar och funderingar med en likasinnad. Kul att få träffa en jämnårig som inte bara gnäller, trots ständig värk. Min tur kom först. Ner på op och möts av skickliga och sympatiska människor. Tror faktiskt, eller vet, att vissa är mer begåvade för sjukvårdande yrken än andra.

Tvätt 1, tvätt 2, tvätt 3 och slutligen nummer 4. Nu är det omöjligt att det finns någon som helst liten baskilusk kvar. Är dock väldigt glad för att de är noggranna. Vill ju inte ha in något skräp i ryggmärgen direkt. Efter lokalbedövningen så fördes en nål in från ländryggen upp mot bröstkotorna, utanför ryggmärgen, där sedan elektroden läggs in. Så nu har jag en sladd ut från ryggen och en jättedosa hängande runt midjan, som styrs av en dator samt fjärrkontroll. Snacka om att Duracellkaninen har fått ett ansikte. Ja hjälper detta så vet jag inte, men helt klart så kommer livskvalitén öka.

Nu ska jag ut och göra Uppsala, innan Jeppe kommer och smärtlindringen släpper. Kanske lite julshopping på G?

Hua vad det pirrar

För ganska exakt fem år sedan var jag inte tuff. Dagen innan min 45-årsdag gjorde jag en diskprotesoperation. Ingen jätteoperation, men visst det är var ju inte mandlarna de skulle ta. Dagen innan jag skulle flyga upp till Spine center, Stockholm, var jag inte tuff. Hua! Var helt säker på att jag skulle dö. Kvällen innan var familjen på handboll, vilket jag inte orkade. Ville bara ladda mentalt. Fick hjälp av min grymma sjukgymnast A. Pepping via telefonen. Väl uppe på Spine var vården och omhändertagandet av världsklass.

Nu är det faktiskt så att jag är övertygad om att vården och omhändertagandet som väntar på Akademiska sjukhuset i Uppsala också kommer att vara av världsklass, men vad hjälper det nu? Pirrigt värre, trots att det inte är världens största grej att operera in en nervsträngsstimulator. Det sker under lokalbedövning, så jag kan lämna sjukhuset samma dag. Nu har jag i och för sig inte berättat att jag är "udda" och kan reagera både på ett och annat sätt mot smärtlindring. De ska dock vara glada att de inte opererar mig under narkos, för det är ännu värre =D. 

Hade en tanke att denna förmiddagen skulle kunna gå i megafokuserandes tecken, men icke. Har haft grymt svårt att samla mig och fokusera på arbetet. Har i och för sig haft lite hjälp av Mando Dias nya cd där de tolkar Gustav Fröding och Petra Marklunds nya. Har fått bedömt några av niornas u-landsarbeten. Är så stolt över mina elever. De är duktiga!

Nu åter till fixandet, då taxin hämtar mig halv tre. Måtte det bara inte vara samma träliga chaufför som körde hem mig från Landvetter sist. Bilarna tutade på honom, för att han körde för LÅNGSAMT!

Vet att jag inte kommer vara tuff imorgon bitti. Tur att jag är ensam på hotellet, så jag slipper vara trevlig mot någon. Wish me good luck!

Så det kan snurra

Läser, läser, vrider och vänder. Hur svårt kan det vara att tolka styrdokumenten som rör skolan? Nu har jag i alla fall vänt och snurrat ett varv till och är tillbaka på ruta ett igen. Nu får det vila tills jag får svar från Skolverket samt vår diskussion på arbetet imorgon.

Ligger i soffan och önskar mer än något annat att det är ryggen som bråkar med dig, och inte en kommande förkylning. Sjuk är just nu det sista som jag kan bli. Måste vara frisk på fredag klockan åtta, då operationsbordet väntar. Gud nåde om det inte blir så. Frågan är om jag ska låtsas som det regnar, för det ska ske under lokalbedövning, eller kontrollera med Uppsala? Tror faktiskt att det regnar?

Tror att jag stänger butiken för dagen och känner mig nöjd med dagens åtaganden. Skolbio, klassråd, Big Five-prat, gymmet och haft födelsedagsmiddag för den numera 21-åriga sonen.

Imorgon är en annan dag!

Vill ha fler timmar

Oj, vad jag önskar att dygnets alla timmar kunde dubblas. Alternativet är att jag drar ner på tempot eller alla måsten, som går att dra ner på. Det är bara så svårt, svårt att prioritera och svårt att inte lägga ribban på normal nivå.

Tur är att utvecklingssamtalen är positiva och med härliga elever samt föräldrar. Denna terminen har jag varit duktigare än någonsin. Jag har hållit tiderna och det är en bragd! Visst borde jag nomineras till Svenska Dagbladets bragdmedalj? Måndagen är terminens sista samtalsdag. Skönt att få sluta när arbetsdagen är slut, även om arbetet fortsätter hemma.

Arbetsveckan avslutades med vinprovning på Palace i Göteborg. Jeppe fick detta i 50-årspresent av barnen. Vilken bra present! Vi valde en grundkurs, vin och helt klart kommer vi göra det igen. Skulle vilja gå en champagnekurs och jag vet att Jeppe vill gå en ölprovarkurs. Synd bara att jag inte dricker öl.

Helgen fortsätter i finsmakartecken. Ikväll ska vi fira. Detta året har vi många anledningar till skumpa, men idag är det Jacobs och min födelsedag samt att Sofia fått förlängt på sitt arbete. Det är nog det bästa av allt. Alla tre barnen är i "hamn" med arbete och bostäder. Både ovanligt och beundransvärt. De har kämpat på bra och tydliga mål i siktet.

Söndagens mål är träning och arbete, arbete och mera arbete. Måste se till att beta av allt som ska göras. Måste läsa in mig på både judendomen och samerna samt bedöma arbeten. Vill definitivt vara klar tills jag ska till Uppsala och operationen. Bra att ha saker att sätta klorna i, så kanske jag inte funderar och oroar mig så mycket inför fredagens skapell.

Nej, nu är det väl dags att dra den tunga kroppen ur soffan och sätta igång. Undrar bara vad jag ska sätta för arbete i Sofias händer.