Änglarna gråter

Regnet har strilat ner hela natten och morgonen. Är det änglarna som gråter? För dryga sjutton år sedan dog mamma och hon sa att hon skulle sitta på en parkbänk och dingla med benen. Där skulle hon sitta och vänta på nära och kära. Igår fick hon sällskap av pappa, för igår orkade han inte längre. Det som jag inte trodde skulle hända hände. Hans kropp orkade inte mer. Dryga 82 år med svår kol, hjärtsvikt och flimmer toppades av en en väldigt allvarlig lunginflammation. Troligen somnade pappa in i sömnen. Vi får hoppas att det var så och att han inte hade någon dödsångest. 

När vi kom till sjukhuset hade klätt pappa i de nytvättade och strukna kläderna som han skulle ta på sig inför hans förflyttning till Kungsbacka. Han låg välrakad och fin under en filt med gula tulpaner i handen. Det var bara två fel. Givetvis att han inte levde, men de hade kammat backsliks på pappa. Det hade han inte <3. 

Det känns konstigt att nu tillhöra den äldsta generationen i familjen. Att inte ha någon av föräldrarna i livet känns inte bekvämt, men är en tanke som jag får ta in pö om pö. Är tacksam för min familj. Att ha nära och kära betyder så mycket. Så var rädda om er och ta vara på er.

Long time no see

Tiden rusar, men just nu vill jag backa klockan. Pappa åkte in på Varnergs sjukhus och hamnade på hjärtiva i början på förra veckan. Svår lunginflammation är ingen bra kombo med KOL, hjärtsvikt och flimmer. När det verkade ha vänt, slår värderna slint och förflyttningen till Kungsbacka blev indragen. Dagarna måste vara olidligt jobbiga när man ligger i en sjuksäng och bara kan välja mellan att slumra till och slumra till. Krafterna tryter i den 82-åriga kroppen. Nu håller vi tummar och tår för att det ska vända igen och att han får komma lite närmre hemmet. 

Inte nog med att pappa hamnade på Varberg, även svärfar hamnade på hjärtavdelningen fast på Sahlgrenska. De kunde väl hamnat på samma sjukhus och i samma sal, då de båda är väldigt måna om varandra. Det första pappa frågar när jag kommer ner är hur Pålle mår. Samma fråga ställer Pålle om min pappa. Pålle mår bättre och vi hoppas att han kommer hem i slutet av veckan. Pappa lär bli kvar längre. 

Nu blir det tidigt i bingen, för imorgon blir det en lång arbetsdag, och det som min kropp skriker efter är sömn. Så god natt!

SSA 2015 Malmö

Hemma efter tre mycket bra dagar i Malmö. I år var det deras tur att arrangera konferensen för Samverka skola och arbetsliv. Dagarna var späckade ned föreläsningar, både jättebra och några mindre bra. Vi hade med oss Julia, som går i nionde klass och är en fena på att prata för sig. Julia pratade om vikten av det entreprenöriella lärandet. Hon satte tydliga spår efter sig. Så kul att få hänga med henne i dagarna tre. 

Nu ska jag låta intrycken smällta, innan jag tar itur med alla tankar och idéer, och hoppa på nästa projekt. På onsdag är det skarpt läge. Då åker jag till Stockholm med ett gäng elever för att spela ett demokratispel, som Lin Education har utvecklat för riksdagen. Vi var hos Lin förra våren och provspelade. Nu är allt klappat och klart och vi hänger på till Stockholm. Vi lyckas sno åt oss ett par timmar före lunch, för lite sightseeing. Det kommer att bli så kul. 

Jag är så glad för att jag älskar mitt arbete. Tänk att detta får jag arbeta med fem dagar veckan. Lyckos mig! <3

Det luktar vår!

Tänk att våren äntligen är på G. Trots att jag älskar vintern. Tror att jag längtar lite extra till våren då jag vet att skidsäsongen är över för min del. Hoppas bara att det är tillfälliga käppar i hjulet och inte något som blir permanent. Min läkare har alltid varit grymt positivt inställd till att jag åker skidor och paddlar, men efter detta bakslaget kom kommentaren som jag har bävat. "Denna skidresan var inte bra!" Jag kan inte mer än att hålla med, i alla fall inte bilresan ner till Alperna. Får fundera på om det blir flyg hädanefter, även om jag tycker att just flygresor är så jobbigra och smärtsamma. Oavsett så skjuter jag beslutet på framtiden. Det är ju redan en bilresa till Österrike planerad, och då måste vi bila. 

Våren och pollensäsongen har gjort sig påmind. Al och hassel är redan under blom, och det märks i luftvägarna. Får börja sköta det där lite bättre. 

Den helgen, som inleddes med en mysig tur på stan med mellanbarnet och hennes kompis från Stockholm, innebär mycket tystnad och ensamhet. Jag ska bara vara i dagarna två. Jag och fågelkvittret. Ska bli skönt! Jeppe åkte på mässa i torsdags och kommer åter imorgon. Jag ska slappa, läsa, baka (mina fina och goa sexor ska få fika på måndag, då de har skött sig kalasbra), arbeta, promenera och bara vara. Ingen stress! Egentligen inga måsten! Bara göra det som jag vill. 

Tror att jag just nu ska dra mig upp ur sängen och gå ner och äta frukost. Det blir bra!

Njut! 

Tråkigt!

Tråkigt! Tråkigt! Tråkigt! Tråkigt! Tråk... Ja, jag slulle kunna göra listan så mycket längre, men hjälp vad tråkigt jag har. Till på köpet så är det inte bara tråkigt, jag har även svårt att fokusera. Jag skulle ju till exempel ta tillfället i akt och grottat ner mig i en bok, men tji fick det. Det fungerar inte. Att bara hemma och sjuk i en massa feber känns så mycket lättare. Då är det bara att ligga kvar under täcket och sova, dricka nyponsoppa och bli frisk. Att vara hemma med en totalkraschad rygg är ju bara så jobbigt. Jag ska träna sex gånger per dag. Yes! Det borde ta dö på lite tid. Till saken hör att det är en övning där jag står lutad mot en vägg och lyfter ena knät upp mot magen. Tio gånger. Max 20 sekunder. Jag ska röra på mig. Tvingade mig ut på en promenad igår eftermiddag. Normalt tar den 20 minuter. Igår tog den 60 minuter på kryckor. Sakta, sakta! 

Det är tur att jag vet att det går över. Ett olycksfall i arbetet som sjukgymnast, ska egentligen kalla henne för fysioteraput, A sa förra måndagen. Träningsförbud i minst två veckor. Sjukgymnast A nummer två, suckade när hon såg mig i onsdags. Ackupunkturnålarna sved ordentligt. Tveksamt dock om de bidrog till mindre smärta. Doktor K sa igår det som jag absolut inte ville höra. "Den där skidresan var nog inte så bra." Tystnad! Tankarna snurrade. Kanske inte just skidåkningens fel denna gången i alla fall. Får nog skylla på bilåkningen. 140 mil enkel väg. Fast jag vet ju att det blir bra igen, men jag vill ju vara på arbetet. Jag vill ju vara med mina elever och kollegor. Jag vill ju föreläsa om barnkonventionen imorgon. Jag vill ju vara med på vårt Öpper hus för blivande år sex imorgonkväll. Jag vill.. Jag vill en massa saker, men säger som Alfons Åberg: Jag ska bara... Jag ska bara bli smärtfri först.

Vår vårhelg!

Solen lyser från en klarblå himmel. Lyser igenom våra helt otroligt smutsiga fönster. Trots att jag är soffliggandes så spritter vårkänslorna i kroppen. Spritter så till milda grad att jag var tvungen att gå in på trendsistrarna.se och köpa nya silvriga ytterkrukor. Oj vad jag gillar trenspanarna.se:s sida och köpsite. De ger så mycket inspiration. En inköpslista är skriven för att börja påskpyssla lite. Vår äggsamling, från barnens alla påskpyssel, ska utökas med pastellfärgade ägg med guldkonfetti pålimmade. Tror faktiskt att påsken är den mysigaste högtiden. Lagom med pynt, lagom med mat och lagom av allt. Tänk om vi får en sådan där fin vår som vi hade ifjol. Oj så mysigt!

Gårdagen bjöd på familjebrunch. Vi firade Jeppe med alla barn, inklusiva vår extradotter Sofia I, och deras respektive. Lätt, gott och mysigt. Även det fungeras att delta i liggandes ställning. Det är dessutom härligt att vi har fina vänner som bjuder på middag, näst intill liggandes till bords. En trevlig kväll. 

Dessvärre så verkar det bli svårt med att arbeta imorgon. Även om mina elever är van vi det mesta, så fixar jag inte att arbeta på Ketogan. Där går en gräns, även för mig. Fast ej ska vi inte ropa hej. Ska till Lisa-massör. Underverk har skett, och min förhoppning står till hennes magiska händer att fixa meitt sneda bäcken. Håll tummarna!

Arbete från sjuksängen

Helt galet! Idag vaknade jag halv tolv! Ja, halv tolv! Insåg igår att jag kommer inte att kunna arbeta imorgon. Jag gillar inte att bestämma dagen innan att jag kommer vara så dålig att jag inte kan arbeta. Detta vill jag avgöra efter morgonens dusch, men efter att jag lämnat vårdcentralen insåg jag vad klockan var slagen. Trots morfininjektion var värken näst intill outhärlig. Jag hade tur att massör-Lisa kunde hjälpa mig och massera rätt mitt sneda bäcken. Troligen behövde kroppen få vila och sova ut. Vågar knappt säga att jag är trött nu, redan halv sju. 

Om inte Mohammed kan komma till berget, få berget komma till mig. Idag spånade Katrin och jag, tillsammans med Astrid som ska ansvara "för barnkonvention" i kommunen. Jag liggandes raklång i soffan, med fikan i handen. Katrin och jag är koordinatorer för Rättighetsbaserad skola, Unicef, på Smedingeskolan. Vi har en dröm. En dröm att Kungsbacka ska bli en barnkommun. En dröm att alla skolor ska arbeta utifrån RBS-konceptet. 

Hålla tummarna för att drömmen blir verklighet. Håll tummarna för alla barns skull.