...att vara tillbaka på arbetet. Härligt att träffa alla, såväl gammal som ung. Var lite osäker när jag gick in i arbetsrummet, då jag faktiskt förväntade mig en smärre chock. Men ack vad jag bedrog mig. Det var helt ok och de högarna som fanns blev snabbt sorterade. Fick träffat alla mina tre grupper och det kändes bra, det var någorlunda koll på saker och ting. Se så bra de klarar sig på Smedinge utan mig ;). När klockan slog hemgång, då var jag trött. Ja till och med mycket trött.
...att få åka till Friskis och Svettis. Att få sätta sig på träningscykeln och värma upp med en avstängd hjärna. Fick dock klädångest då jag inte hade mina "vanliga" träningstoppar rena. Jag slängde ner en vanlig, lite tightare, topp igår och hjälp så missklädsamt. Det där när en topp är lite för tight och lite för kort, så att det ligger ett överhängande hot om en glipa mellan byxa och tröja. Hjälp! Den kommer omedelbart kasseras. Fler, i storlek modell större, ska inhandlas. Tur är att mitt rehab-pass går fort. På trettio minuter är det gjort.
...med morötter! Snabbt skalades ett par stycken. Allt för att dämpa det galna sötsuget, med klädångesten färskt i minnet. Tugg, tugg, tugg och tugg. En morot växer till två och två till tre. Jag ska inte nypa en bit av den goda Anthon Bergsmarsipanen, som ligger och trånar efter att få bli uppäten. Lite pepp får jag allt av tappa.se och vår tävling på arbetet.
...att min första dag på arbetet med den permanenta ryggmärgsstimuleringen är avklarad på bästa sätt. En justering av program och styrka, med min fjärrkontroll á la 80-tal. En app borde fixas. Nu laddas både jag och batteriet. Jag borde arbeta, men det får vänta tills imorgon.
...att leva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar