Är det latmasken som drar eller något annat tro? Väskan var packad redan imorse och väntade i bilen. Allt var bestämt, så bilen körde automatiskt till Friskis & Svettis. Skönt när jag inte behöver tänka. Jag går ut och går in, igen. Ja alltså i bilen. Ryggen visade mig att det är inte dags ännu. En och en halv veckas ledigt hjälpte inte, utan även denna dagen kräver vila.
Nerbäddad under yllefilten, regnat strilar och mörkret kryper närmre, och där ligger jag. Tet är uppdrucket och nytt ska kokas, då jag ska grotta ner mig i min snart utlästa bok. En ny är vald och nu är det åter dags att börja plöja böcker av eget val, inte några måsten nu läsas på ett tag. Det känns som om det skulle fungera nu under några veckor. Kommer ju ha tid under ett par Stockholmsturer, vilket är bra.
Jag kommer behöva något att skingra tankarna med. Börjar bli nervös inför besöket på Ackis. Tänk om det inte går? Tänk om detta halmstråt inte håller? För just nu är det verkligen som högsta vinsten. Tänk om jag kan få en nervsträngsstimulator inopererad. Då ska de svarta, även om de är fina, kryckorna bäras upp på vinden - en gång för alltid. Värktabletterna packas in i medicinskåpet och doseterna gömmas eller skänkas till bättre behövande. Inser nu i skrivandes stund att jag har en vecka på mig att arbeta mentalt på att förbereda mig, så att jag inte blir tokbesviken.
Blir bra nu att lägga mig tillrätta igen och slukas av det skrivna ordet. Mys med mörkret som börjar skymma och tystnaden. Tystnaden, och även ensamheten i viss mån, som är så där underbar när den är självvald. Ja, jag älskar hösten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar