söndag 6 januari 2013

Diagnos eller inte?

Under jullovet har många tankar och funderingar riktats mot en speciell person. Tänk vad vissa kan beröra.

När vår Jacob fick sin språkstörning diagnosticerad var min mamma orolig över just en diagnos. Tänk vad det kan ställa till det i framtiden. Vi kände oss "tvungna", dels för att skola krävde - vilket vi motsade - och dels för att J ska som vuxen veta att vi gjorde allt och lite till för att finna lösningar, strategier och hjälpmedel för att J skulle få allt det som krävdes. En period var jag inställd på att vi skulle flytta till Sigtuna, Hällsboskolan, för att han skulle slippa gå på internat som sjuåring.

Vi hade dock tur. I Göteborg fanns två logopeder som hade erfarenhet av Verbal dyspraxi, vilket är ovanligt, väldigt ovanligt. Vi hade dessutom tur att den vikta platsen i en språkklass på Kannebäcksskolan, gick oss förbi. J stannade kvar på sin skola och vi trixar, mixade och trollade med knäna så att han fick sina talträningstillfällen i Göteborg samt galet mycket tid för läxläsning.

Nu har det gått fantastiskt bra, och det är väldigt få som hör att Jacob har de svårigheter han har. Gymnasiet har gått väldigt bra med tillsvidareanställning innan studenten. Sedan november har han ett nytt arbete, då den gamla firman varslade tre stycken och J var en som fick gå. Vi brukade säga till J att han har haft tur och bara fått en språkstörning, då det mest vanliga är att det är ett multipelt funktionshinder.

Nu är det inte Jacob som har fokuserat i mina tankar, utan en annan ung vuxen. Vi var inte helt odelat positiva till Jacobs diagnosticering, men var överens att göra den. För vem gör vi den? Skolan? Individen? Samhället? Familjen? För vem? I detta speciella fallet tror jag att den enskilde individen fått så mycket bättre förutsättningar för att klara både ungdomsåren och vuxenlivet med rätt diagnos och rätta insatser. En hel familj är lidande och ensam i mitten står en förtvivlad tjej.

Vi inom skolan kan inte kräva en utredning för att eleven ska få den hjälp som krävs för att eleven ska kunna nå målen. Jag kan se tillfällen att det underlättar för alla berörda. Problemet för många som  tex ligger på särskolenivå och det inte finns dokumenterat så blir kraven olidligt stora.  Just detta speciella fallet innebär det ett exkluderande i samhället och står utan all möjlighet till att få ett arbete.

I min, ibland naiva, värld ska det finnas plats för alla - alla! Ingen ska få stå utanför samhället som så ung och har bara en önskan - att få må bra och få ett arbete.

Vad gör vi för fel?

2 kommentarer:

  1. Det är konstigt att det ska behövas en utredning och diagnos för att skolan ska göra sitt jobb. Det gör det lättare att förstå olika elevers problematik, men det borde vara självklart att skolan ger individualiserad undervisning till alla. Det ska inte vara en förutsättning att man har en diagnos för att man ska få den hjälp man behöver och har rätt till.

    SvaraRadera
  2. Tyvärr så får man väl säga att skolorna är små korkade på de området, kollar man inom sportensvärld så anpassar man träningen för varje individ så alla kan utvecklas. Allt de där gör man frivillig och utan att få något för de. Varför kan inte skolor som har ekonomi i de hela få de att funka?

    SvaraRadera